Ett krossat hjärta, skumbananer och killen på Espresso House

19 - Hon är fantastisk

"Hon är fantastisk," säger jag och kollar rakt in i Jasmines ögon, men inser snabbt att det inte svarar på hennes fråga. Innan hon blir för misstänksam tillägger jag; "Men det är ingen du känner."

Jasmine nickar. Sam kollar på mig, min blick möter hans. Han är, precis som jag, övertygad om att jag tog rätt beslut, att Jasmine gick på lögnen. Jag är inte redo att berätta någonting för mina föräldrar, än mindre att hela skolan ska veta om det.

"Så kul! Hur som helst," börjar Jasmine och vänder sig mot Sam. Han skiner starkare än solen för henne, han är så djupt förälskad att han aldrig kommer kunna ta sig ur gropen han grävt. "Jag måste hitta Nathalie. Vi ses på matten."

Jasmines klackar slår mot golvet när hon går från skåpen, där hon lämnar en stark doft av vanilj. Sam följer henne hela tiden med blicken. När hon försvunnit utom synhåll fortsätter han att kolla efter henne, som om han hoppas att hon ska komma tillbaka. Jag lutar mig bakåt mot mitt skåp, låter mina axlar slappna av och sjunka ner. Till slut vänder sig Sam mot mig.

"Så du spenderade natten hos Jakob alltså?" Han flinar brett, blicken fäst vid sugmärket på min hals, händerna nerstoppade i byxfickorna. Jag kan inte låta bli att le, samtidigt som mitt hjärta värker en aning. I Jakobs armar glömmer jag bort allt förutom oss. Det är där jag vill vara, inte i en skola där varje steg man tar slår emot en som en våg av stress. "Jo, det gjorde jag."

"Jag tycker att du gjorde rätt som inte sa något till Jasmine, det hade spridits väldigt fort," säger Sam. Jag nickar sakta, framför mig visas en bild av hur det hade kunnat bli. Uppmärksamhet hade varit garanterat, men bra eller dålig, det är det som är frågan.

"Men jag är rätt säker på att jag kommer behöva säga någonting snart. I alla fall till Julia," säger jag. Sam rynkar på pannan och lägger huvudet en aning på sned. "Julia? Varför det?"

"Hon trodde att vi skulle kyssas i provrummet när vi träffade dem för ett tag sen. Hon förtjänar en förklaring till varför jag inte ville," svarar jag. Julia har aldrig haft bra självförtroende och jag tror att det tog hårt på henne. Jag vill inte att hon ska tro att det är något fel på henne.

"Det var därför du stack," konstaterar Sam. Hans blick fångar min och jag nickar. Jag vänder mig sen om för att ta ut matteboken ur mitt skåp. Jag håller den under armen när jag stänger skåpet och börjar sen röra mig mot klassrummet med Sam efter mig. Eftersom dörren är öppen går vi in och sätter oss ner vid bordet där Lukas och Elias sitter. Sättet Elias sitter och lutar huvudet i händerna på ger känslan av att han är ungefär lika glad över att ha matte som jag är.

När läraren äntligen kliver in i klassrummet och stänger är det fortfarande en person som saknas. Lyckan väller över mig när jag inser att jag bara behöver stå ut med en lektion matte och inte Stella utöver det. Jag slappnar av en aning i hopp om att idag inte blir första gången hon kommer sent. 

Resten av lektionen utförs på så sätt att jag gör det jag ska och svarar på tilltal, annars är mina tankar någon annanstans och vandrar.  Flera gånger måste jag skaka tillbaka mig själv till verkligheten för att lyckas lösa uppgifterna i boken framför mig, och varje uppgift kräver flera minuters tänkande. Även de allra lättaste. 

Det är inte förrän vår lärare säger att lektionen är slut som jag kan räkna på riktigt. En timme av dagen har gått, vilket betyder att det bara är fem timmar kvar tills jag får träffa Jakob. Fem timmar som kommer att kännas som ett enda snår av taggbuskar att ta sig igenom. Fem timmar som kommer kännas som tio. Minst. 

Jag reser mig upp från min stol och rafsar ihop mina grejer innan jag lämnar klassrummet med snabba steg. Mina fötter bär mig till mitt skåp, där jag byter ut matteboken mot datorn. Sam dyker upp vid sitt skåp och står och stirrar in i det ett tag, utan att ta ut någonting. Jag stänger mitt skåp och vänder mig mot honom.

"Vad har vi för lektion?" frågar Sam medan han drar blicken över böckerna i sitt skåp. En stor gäsp lämnar hans mun medan han lutar sig mot skåpluckan. 

"Engelska," svarar jag. Sam nickar och plockar fram datorn. Han håller den mellan sina ben när han stänger och låser skåpet. Han suckar djupt när han tar datorn från sina ben. "Jag orkar verkligen inte med engelska."

"Du klarar det." Mitt tonfall speglar den entusiasm jag känner inför engelskan, vilken för tillfället är mindre än Sams. Jag lägger slappt min hand på hans axel och klappar den några gånger, han svarar med att himla med ögonen åt mig. 

"Kom nu, vi börjar snart," säger jag med en suck och drar sen i Sams arm. Korta raster där man knappt hinner ta två steg utanför klassrummet är fullkomligt meningslösa, de gör en bara tröttare och drar ut på den tid av lektioner man har framför sig. 

Vi går till klassrummet vi har engelska i och slår oss ner vid ett bord. Jag lutar mig mot väggen och vilar huvudet i min ena hand. Jag håller blicken fäst vid dörren, iakttagandes alla människor som kommer in genom den. Som robotar styrda per automatik sätter de sig på sina platser och riktar slött blicken framåt. Några enstaka personer försöker till och med att se intresserade ut. 

Jag lägger ner min dator på bordet framför mig och fäller upp locket för att sen stoppa in mina hörlurar och sätta igång musik. Jag nynnar för mig själv medan jag börjar trycka på datorns tangenter i ett försök att få klart den halvkassa uppsatsen jag snart måste lämna in. Det är meningen att den ska svämma över med geniala argument och formuleringar så vackra att självaste Shakespeare börjar grina, men det jag har att komma med är ingenting bättre än lite halvdan fakta från Wikipedia.

Jag kastar en snabb blick mot Sams skärm. Ord efter ord dyker upp på den, och det gör mig frustrerad att jag inte lyckas åstadkomma samma flyt. Mina ögon dras då till klockan.  Det har inte ens gått fem minuter av lektionen, men det känns redan som att det har gått en evighet. Den här lektionen kommer aldrig ta slut. 

Jag kollar istället runt i klassrummet. Det finns de som knappar så frenetiskt på datorns tangenter att deras fingrar nästan börjar glöda, och så finns det såna som mig. Såna som bara stirrar runt i klassrummet istället för att försöka göra någonting vettigt av tiden. Jag suckar högt. Fem timmar var det. 

Jag är verkligen sämst på att uppdatera, förlåt för det. Har egentligen ingen bättre förklaring än att lusten inte har funnits till och att detta kapitel är kattpiss. 

MEN

Från och med nästa kapitel kommer det börja hända grejer, och jag är sååå exalterad!!! Förhoppningsvis kommer jag spotta ut kapitel som ett rullande band, annars säger jag förlåt i förväg. Hoppas allt är bra med er annars. 

Kramkram <3