Ett krossat hjärta, skumbananer och killen på Espresso House

22 - Middag hos familjen Molin

Jag plockar upp de smutsiga kläderna från mitt golv och slänger in dem i botten på garderoben. Efter det slätar jag ut täcket över sängen och samlar ihop mina skolböcker som ligger slängda lite här och var. De får en ny plats i en hög på skrivbordet. Jakob kommer vilken minut som helst, och mitt rum ser ut som ett bombnedslag.

Jag går ner för trappan i hopp om att han inte bryr sig, för jag har viktigare saker att fixa med. Till exempel tvivlar jag på att pappa har lagat vegetarisk mat förut, och jag är livrädd för att det ska smaka skit. Jag vill att allt ska vara perfekt när Jakob är här, för det sista jag vill är att skrämma bort honom. Det är också därför jag har förbjudit mina föräldrar att ställa alldeles för många frågor. 

 "Värst vad du är stilig," säger mamma när jag kommer in i köket. Hennes leende är skinande. Jag kollar ner på den mörkblå skjortan och de svarta jeansen jag tagit på mig och drar försiktigt handen genom håret, noga med att inte förstöra frisyren allt för mycket.

"Är det för mycket?" frågar jag, redo att springa upp till mitt rum och byta om. Mamma undslipper ett skratt medan hon skakar lätt på huvudet. "Du är jättefin. Slappna av nu."

"Det kommer inte hända, och det tror jag du vet," säger jag och drar ut en av köksstolarna för att sätta mig ner. Jag hinner dock inte ens nudda sitsen innan det plingar på dörren. Jag flyger upp ur stolen och ser på mamma, som ger ifrån sig ett glädjetjut. 

Jag hasar mig snabbt bort till hallen, tar ett djupt andetag och lägger handen på dörrhandtaget. Jag puttar dörren utåt och får genast syn på Jakob. Precis som jag är han klädd i skjorta, och i handen håller han en bukett rosor. På hans läppar leker ett leende. 

"Hej," säger jag och kastar mig i hans famn. Jakob lägger sin lediga hand på min rygg och lutar huvudet mot min axel. "Hej." 

Jag släpper taget om Jakob och låter honom gå in i huset. Jag stänger dörren efter honom, och när jag vänder mig om står mina föräldrar i hallen. Mamma ser på Jakob med det största leendet jag någonsin sett.

"Välkommen Jakob, jag heter Anna," säger hon och går fram mot oss. Jakob yttrar ett glatt tack och sträcker fram handen mot mamma. Mamma har däremot andra planer och drar in Jakob i en av sina björnkramar. Jag är påväg att sjunka genom golvet. Jakob har varit här i två minuter och mamma har redan lyckats skrämma honom. 

Men Jakob ler bara ännu större. Han hälsar på pappa också innan han går tillbaka till mig. Buketten han har i sin hand ger han nu till mig, tillsammans med en kyss på min kind. Förmodligen är det för att mina föräldrar ser oss, men mina kinder hettar till och övergår till färgen av en tomat. "Till dig. Jag visste inte vilka blommor du gillar, om du ens gillar blommor."

"De är vackra. Jag gillar rosor," svarar jag och sträcker över buketten till mamma, som den ansvarsfulla tonåringen jag är vet jag knappt hur man sätter blommor i en vas. Mamma försvinner genast ut i köket, och till min lycka följer pappa med henne. 

Jag lutar mig mot väggen och väntar på att Jakob ska ta av sig skorna. Han ställer dem prydligt i skohyllan och ser sen på mig. "Dina föräldrar verkar underbara."

"Det är de," svarar jag. Ett sting av dåligt samvete träffar mig i bröstet. Nu känns det så elakt att mina föräldrar är helt olika Jakobs. Han verkar däremot inte tänka på samma sätt, för han fortsätter le. 

"Jag ska visa dig runt," säger jag och låter min hand greppa tag om hans. Först visar jag honom undervåningen, sen drar jag med honom upp för trappan. Jag puttar upp dörren till mitt rum, och framför oss uppenbaras det som fortfarande liknar landningsplatsen för en atombomb. "Ja, här bor jag."