Ett krossat hjärta, skumbananer och killen på Espresso House

6 - Pappsen betalar

Jag vaknar och tror först att min hjärna har blivit för stor för mitt kranium, men sedan kommer jag ihåg att jag drack igårkväll. Jag reser mig upp ur sängen och tar på mig ett par mjukisbyxor innan jag går in i badrummet och tar fram en blå och vit ask. Jag ligger inne med en lätt baksmälla, men det är inget en alvedon inte kan fixa.

Jag sväljer tabletten och börjar sen ta av mig mina kläder. Jag kliver in i duschen och sätter på vattnet. När jag träffas av strålarna andas jag in hastigt och spänner hela kroppen. Alla sinnen vaknar till liv under loppet av två sekunder. När vattnet äntligen börjar få upp temperaturen slappnar jag av igen. Jag sluter ögonen och lutar huvudet en aning bakåt medan jag låter det varma vattnet smeka varenda millimeter av min hud.

Efter ett tag vrider jag av kranen och tar tag i en handduk. Jag rufsar mitt hår med den innan jag knyter den runt mina höfter och ställer mig framför spegeln. Jag fixar till mitt hår och suckar irriterat åt påsarna som bestämt sig för att dyka upp under mina ögon. Att se bra ut är inte det enda mitt liv handlar om, tro mig, men på något sätt känner jag att det är extra viktigt att se bra ut inför Jakob. Som sagt, han har större påverkan på mig än han borde.

Med ett par solglasögon på näsan, skorna på fötterna och hörlurarna i öronen beger jag mig två timmar senare mot bussen som ska ta mig till Gullmarsplan. Idag är det kent som får äran att att ge en melodi till varje människa jag ser. Solens strålar leker med mitt ansikte och jag kan inte låta bli att le. Är vädret alltid vackert när hjärtat mår bra?

Jag ser bussen rulla in vid hållplatsen och börjar springa för att inte missa den. När jag kommer in i bussen hälsar jag glatt på busschauffören, som med någorlunda stora ögon hälsar tillbaka, och sätter mig ner på ett ledigt säte. Bussen börjar köra och jag ser med glädje hur vyerna utanför fönstret förändras.

Bussen stannar vid Gullmarsplan och jag stiger glatt av den. Jag börjar gå mot tunnelbaneplattformen i lugn takt. Jag ska möta Jakob om fyrtio minuter, så jag har inte bråttom. Medan alla andra stressat trycker sig igenom spärrarna går jag lugnt igenom dem, fullt njutandes av den härliga dagen.

Jag kliver på tunnelbanan mot Vällingby och ställer mig vid dörrarna på motsatta sidan än den jag kommit in från. Jag ser på alla människor som går på och av vid varje station och fascineras av varenda en. De är alla olika, med olika historier och olika anledningar att gå av vid stationen de går av vid.

Jag går fram mot dörrarna samtidigt som T-centralen uppenbarar sig. Här ska jag gå av, och jag ska träffa världens finaste kille. Tanken gör mig varm inombords, samtidigt som den får några små fjärilar att flyga runt i magen på mig. Jag tror tamejfan att jag har drabbats av fjärilssjukan.

Trappan upp från plattformen tar jag med tre steg i taget. Jag vill bara komma fram till Espresso House, där jag och Jakob skulle träffas klockan två, när hans skift slutar. Jag känner nämligen att jag inte vill något annat än att vara med honom. Få se hans leende, hans fina gröna ögon och höra hans röst, som ger mig en känsla av välbehag ända in i ryggmärgen.

När jag slutligen kommer fram till Espresso House är Jakob inte där ännu och jag bestämmer mig för att vänta utanför så jag inte stör honom när han jobbar. Jag ställer mig därför vid uteserveringen och lutar mig mot dess räcke. Jag tar upp telefonen ur fickan och kollar de ökända sociala medierna.

Precis när jag ska gilla en bild Jasmine har lagt upp på en sovande Sam känner jag plötsligt ett par händer på mina axlar och rycker till så häftigt att jag nästan lättar från marken.

"Helvete vad du skräms!" utbrister jag och känner genast hur blickar börjar riktas mot mig, men jag kan ärligt talat inte bry mig mindre, för bakom mig står Jakob. Han har bytt om från sina arbetskläder till egna kläder och på huvudet har han en svart hatt. Jag ler stort, och han besvarar mitt leende.

"Förlåt, det var inte meningen att du skulle bli så rädd. Hej, förresten," säger han och skrattar lätt. Hans skratt får änglarna att smälta, och då kan man bara tänka sig vad det gör med mig.

"Hej," svarar jag, plötsligt nervös. Mitt hjärta har ingen anledning att gå upp i varv, så varför gör det det? Kanske är det tanken på att Jakob ska ångra sig, eller tycka att jag är den gråaste människan på hela planeten. Vad det än är får jag sluta fåna mig, det kommer gå bra.

"Jag tänkte att vi kunde bege oss bort till gamla stan? Kanske sätta oss ner någonstans, eller bara gå runt och prata," föreslår Jakob. Jag märker hur fort han pratar helt plötsligt och känner ett sting av lättnad över att han också verkar nervös.

"Visst, det blir jättebra," säger jag och vi börjar gå. Ingen säger något under de första meterna, men jag hör hur Jakob tyst nynnar på Valborg och bestämmer mig för att ta steget. "Gillar du Håkan?"

Jakob tittar på mig med ett leende och slutar genast sjunga. "Japp, han är min favorit. Du då?" frågar han. Jag möter hans blick och känner hur hans ögon sänder ut stötar i hela kroppen. "Åh, han är riktigt bra."

Jakob påpekar hur vi i alla fall har en sak gemensamt och frågar sedan vilka andra artister jag tycker om. Jag räknar upp dem, vilket blir en lång lista, och Jakob nickar gillande. Vi börjar diskutera kärleken till musik, den som för Jakob är lika stark som min. Vi båda håller med om att svenska artister är bland de bästa, och att svensk musik träffar en rakt i bröstet.

"Så då är det konstaterat att vi båda älskar musik," börjar Jakob och jag ser hur det rycker i mungiporna på honom. "Men nu vill jag veta mer om dig, till exempel hur gammal du är."

"Arton. Du då?" svarar jag. "Nästan tjugo. Men då går du alltså i," säger Jakob och blir tyst några sekunder medan kugghjulen arbetar. "Tvåan, eller hur?" Jag nickar.

"Jag slår vad om att du går estet," säger han och kollar på mig. Jag rör huvudet lätt åt båda sidorna, vilket resulterar i en aningen häpen min för Jakobs del. "Nej, samhälle. Jag vågade inte söka in till estetiska, för jag hade kompisar som skulle gå samhälle, och dessutom visste jag inte om jag var bra nog att komma in på en vettig skola."

"Det klassiska kompisvalet," säger Jakob och skakar på huvudet medan han försöker se besviken ut. Han är dock inte speciellt svår att genomskåda. Jag skrattar och knuffar lätt till honom. "Så jag antar att du gick estetiska?"

"Japp. Jag gick musik, det har varit de tre bästa åren i mitt liv," svarar Jakob nöjt innan han sedan lägger till ett retsamt "Men det kan ju du inte veta förstås."

Jag svarar inte, utan sträcker bara ut tungan mot honom. Han ger ifrån sig det skratt som kan fixa vilket brustet hjärta som helst. "Hur som helst, bor du här i närheten?" frågar jag.

"Strandvägen," svarar Jakob enkelt. Jag studerar honom med en skeptisk blick och försöker hitta något som tyder på att han skojar, men han verkar vara helt allvarlig. "Du skojar. Du har jobbat i vadå, ett år? Och du har en lägenhet på strandvägen?"

"Pappsen betalar," yttrar Jakob och orden får sällskap av ett bittert skratt. "Mina föräldrar tog första chansen de fick att bli av med sin son som inte ville ta del av överklasskiten."

"Åh, jag är ledsen," säger jag ömt. Det här kanske är ett alldeles för känsligt ämne för honom. Jakob hävdar dock motsatsen. "Det behöver du inte vara. Man blir ändå inte klok om man behöver träffa dem varje dag."

I brist på ord så nickar jag bara. Ingen av oss säger något och jag känner hur stämningen spänns mer och mer för varje sekund som går. Jag försöker bryta den genom att säga det första jag kommer att tänka på. "Jag bor i alla fall i Enskede."

"Jaså? Jag brukar inte vara i den delen av stockholm så ofta, bara när det är konserter," svarar Jakob. Tydligen var mitt yttrande det enda som behövdes , för genast börjar konversationen flyta på mellan mig och Jakob. Jag känner honom knappt, men blickarna han ger mig och leendet som gång på gång får mig att smälta gör att jag känner att jag kan berätta allt för honom, och det är det jag gör. Jag berättar till och med om Stella.