Ett krossat hjärta, skumbananer och killen på Espresso House

30 - Vandrande döda med en hemsk fobi för solljus

Jag vaknar av att en idiot lägger sig över mig och studsar handen upprepade gånger mot min bröstkorg. "Adam vakna!"

"Låt mig sova," muttrar jag och försöker vända mig på rygg. Dock misslyckas jag eftersom Sam ligger på mig och hindrar mig från att röra mig, så istället drar jag filten som ligger över mig över ansiktet för att dämpa ljuset.

"Men jag är hungrig," gnäller Sam. Jag suckar  högt och himlar med ögonen trots att han inte kan se det eftersom jag dels ligger under en filt, dels har ögonen stängda. "Samuel Nylund, du vet för fan bättre än jag var det finns mat i det här huset."

Jag får ett slag över kinden, men det dämpas filten. Jag stönar till - slaget fick mitt redan bultande huvud att göra ännu ondare. "Sam vill att du ska gå upp. Han är uttråkad."

"Låt mig sova, jag är bakis. Stör tjejerna istället," muttrar jag och lägger händerna över mina ögon. Filten gör inget vidare jobb att stänga ljuset ute. Sam suckar högt, han gör inte heller direkt en tjänst för huvudvärken.  "Men de sover ju."

"Jag sov också om du inte minns det. Väck någon annan istället," svarar jag medan jag vänder huvudet åt sidan och trycker filten över ansiktet. Jag vill bara somna om och aldrig vakna igen, men Sam gör det inte så himla lätt.

"Jag vågar inte, de kommer mörda mig," svarar han, vilket får ännu en suck att fly från mina läppar. Dock förstår jag honom, men ändå. Jag vill sova. Jag känner hur Sam böjer sig ner så hans mun hamnar nära mitt öra. "Du kanske ändrar dig om jag säger att Jakob har ringt."

Jag sätter mig upp och låter filten glida ner i mitt knä. Det hugger till i mitt huvud och jag kniper igen ögonen för att få det att försvinna. När det ger med sig lite öppnar jag prövande ögonen och möts av en Sam med håret stående åt alla håll. "Hur mycket är klockan?"

"Halv tolv kanske," svarar Sam och rycker på axlarna. Jag och Jakob hade planerat att träffas vid två. Den planen lär nog behöva ändras rejält. Att få upp och ut fyra rejält bakfulla tonåringar och ta sig någonstans på två och en halv timme är inte det lättaste.

Sam plockar upp min telefon från bordet, som jag nu hinner få en skymt av. Tomma flaskor och burkar står överallt, chips ligger utspridda över halva golvet. Jag får väl skjuta upp planerna ännu en timme eller två. Min telefon släpper Sam i mitt knä och jag ser att jag mycket riktigt har ett missat samtal från Jakob. Jag ringer upp honom och sätter telefonen mot örat i väntan på att tonerna ska bytas ut till hans röst.

"Adam," konstaterar Jakob när han efter tredje tonen svarar. I bakgrunden kan jag höra hur han skramlar i köket samtidigt som musik spelas. "Jakob."

"Jag undrade just när du skulle vakna," säger han med ett tonläge som avslöjar att han ler. Min blick dras till Sam, som uttråkat pillar med knappen i sin skjortärm medan han gäspar stort. Skjortan har blivit alldeles skrynklig efter att ha burits i mer än ett dygn och utstått en natt. "Jag hade gärna sovit i ett år till, men Sam väckte mig."

"Vad bra, för jag vill fortfarande träffa dig," säger Jakob. Återigen kollar jag runt i rummet. "Jag med, jag saknar dig. Men det lär nog behöva dröja lite, jag har sex bakfulla ungdomar och en soptipp att ta hand om."

"Sex? Jag tyckte du sa att fem skulle komma?" frågar Jakob och jag ger ifrån mig en lång gäspning medan jag gnuggar sömngruset ur mitt ena öga.
"Jag kände att jag behövde inkludera mig själv."

Jakob skrattar lågt på andra sidan luren och jag kan inte låta bli att le. Sam lägger sig på rygg på golvet medan han suckar högt. I ögonvrån kan jag se hur någon börjar röra sig borta i soffan. "Det borde jag ha förstått. Men du, hör av dig sen då."