Ett krossat hjärta, skumbananer och killen på Espresso House

40 - Hur är det?

Jag tar det sista steget fram till ytterdörren och ber till alla gudar jag kan komma på att jag inte ska behöva möta mamma eller pappa i hallen. För då kommer jag bryta ihop. Och det gör jag helst i min ensamhet.

Jag tror att det åtminstone är Tor, eller kanske är det självaste Hades, som är på bra humör, för när jag öppnar dörren visas inte ett enda livstecken inifrån huset. Det verkar som att det fortfarande är trädgården som gäller för mina föräldrar.

Jag sparkar av mig skorna och småspringer upp för trappan. Väl inne på mitt rum stänger jag igen dörren och pustar ut. Jag får syn på min gitarr och tar några steg mot den. Jag lyfter upp den och vilar den i mitt knä samtidigt som jag sätter mig ner på sängen. Prövande spelar jag några ackord, men mina händer skakar och mina tankar har skenat iväg på annat håll. Allt som kommer ut är skakiga toner i kombinationer som får mig att vilja kasta gitarren ut genom fönstret. Jag sätter ner den igen innan ett sådant missöde händer och går istället in på mobilen för att leta fram den mest sorgsna låten jag kan hitta för att sätta den på repeat.

Man kan lugnt säga att låten fyller sin funktion. Tårarna börjar rinna redan innan låten ens hinner börja, och jag gör inte ens ett försök att torka bort dem. Istället lägger jag mig ner på sängen och kryper ihop i fosterställning, krampaktigt kramandes min kudde. Allt jag vill är att Jakob ska ringa och säga att allt är okej, men jag vet att det här är någonting jag måste lösa själv. Om det ens går.

Jag förstår inte ens varför det blev som det blev, varför min reaktion till att se Stella var så stark. Jag har aldrig älskat henne så mycket som jag älskar Jakob, som jag skulle göra precis vad som helst för. Utan att tveka. Dessutom har jag knappt ägnat Stella en tanke under tiden som jag och Jakob har varit tillsammans. Det borde väl betyda att jag har kommit över henne?

Sorgen och frustrationen får mig att skrika rakt ner i kudden. Ohyggligt dum idé, eftersom det inte dröjer lång tid innan trappan knarrar till. Jag kan inte se annat än mörker, men på sättet hon så dramatiskt tar ett djupt andetag och hur hon undslipper ett mycket oroat 'åh gud' förstår jag att det är mamma som har öppnat dörren in till mitt rum. Och jag vet att hon förstår precis vad som har hänt, för den här synen är inte ny för henne.

Jag känner hur fotändan av sängen tyngs ner när hon sätter sig, känner hur hennes hand försiktigt stryker vid mitt ben. "Hur är det?"

"Skit." Jag mumlar det ner i kudden.

"Vill du prata om det?" frågar hon, och till det skakar jag bara på huvudet. Jag vill inte att hon ska veta vilken misslyckad son hon har, som bara förstör allting.

"Du vet var jag finns om du ångrar dig. Och glöm inte att du kan berätta allt för mig Adam."

Jag nickar. Sen känner jag hur hon klappar mig på benet en sista gång innan hon lämnar mig ifred. Jag suckar djupt och kramar om kudden med mina händer. Skammen håller i mig medan skulden sparkar mig. Hårt, rakt i magen. Nästan så jag vill spy.

Jag känner hur fler och fler tårar lämnar mina ögon, och jag låter dem. Jag släpper ut varenda orkan jag håller inom mig, även när jag knappt kan andas längre. Och till slut tror jag att jag somnar, för det känns nästan som att det slutar göra ont.

När jag vaknar igen är mamma på väg in i mitt rum. Hon smyger in försiktigt, som en katt runt het gröt, innan hon lika försiktigt rör vid min axel. "Adam."

Jag hummar till svar, men utan att lyfta på huvudet eller släppa taget om kudden, vilken jag fortfarande håller i ett fast grepp.

"Middagen är klar,  vill du komma ner och äta?"

"Visst." Jag reser mig sakta från sängen och stänger av musiken innan jag torkar ögonen med baksidan av min hand och hasar ut ur rummet med mamma bakom mig. Sen går jag ner till köket och sätter mig ner på stolen mitt emot pappa, som hela tiden betraktar mig med djupt intresse. Han harklar sig lätt. "Hur mår du?"

Jag skakar bara på huvudet medan jag tittar ner i bordet. Pappa frågar inget mer efter det. Kanske har mamma pratat med honom, kanske har han bara förstått ändå. Oavsett vilket är jag tacksam.

Jag lägger upp lite mat på tallriken från kastrullen som ställs framför mig. Jag är så hungrig att magen skriker, men samtidigt får tanken på mat illamåendet att komma krypande. Det blir mest så att jag bara petar i maten med min gaffel. Och stämningen, den är som trådar som löper genom rummet, så spända att de inte ens skulle darra om man rörde vid dem.

Det håller på att ta kål på mig och jag vill bara att mina annars så pratglada föräldrar ska börja prata om någonting. Jag bryr mig inte ens om de diskuterar flygande apelsiner, så länge de bara säger någonting. Ändå vägrar de att öppna sina munnar, håller bara fast blickarna vid mig som om jag skulle försvinna om de kollade bort under minsta lilla sekund.

Jag släpper taget om gaffeln och den skramlar ner på tallriken. Ljudet skär genom tystnaden och får mamma att hoppa till. Jag puttar ut stolen från bordet och reser mig. Mina händer tar tallriken i ett fast grepp. Jag måste bort från den här tystnaden, den äter mig. "Tack för maten."

Direkt när jag har lämnat ifrån mig tallriken och gått ut ur köket hör jag hur mina föräldrar börjar prata. Jag vill inte höra vad de har att säga om mig, så jag håller koncentrerat blicken i golvet framför mig samtidigt som jag försöker stänga ute alla ljud. Sen skyndar jag mig upp för trappan och försvinner in i mitt rum, med dörren ordentligt stängd bakom mig.

Jag plockar upp min Xbox-kontroll från golvet innan jag lägger mig i soffan. Jag sätter igång allt och stirrar blankt på TV:ns skärm medan jag väntar på att sakerna ska komma igång ordentligt. När det väl gör det får jag syn på Sams namn på skärmen och genast bildas en klump i min hals. Jag vill bara kunna ringa upp honom och sitta och spela hela natten som vi brukade.

Jag försöker skaka av mig tanken, fast den med all kraft försöker hålla sig fast i mitt medvetande med sylvassa klor som borrar in sig i min hjärna. Jag gör mig bästa för att behålla fokuset på spelet framför mig, i väntan på att få ge mig ut i bärsärkagång och skjuta sönder alla motspelare som kommer i min väg. Det brukar lätta på sinnet.

Och det hjälper faktiskt lite. Jag får ut mycket av all den sorg och ilska jag hållit inom mig under de senaste dagarna. Varje gång jag möter en motståndare ser jag mig själv och det spär bara på ilskan, får mig att vilja förinta dem totalt. Jag spelar bättre än jag någonsin gjort förut.

Jag blir som en maskin, programmerad för att aldrig sluta spela. Mina motståndare slutar inte möta fasa och skräck förrän långt efter mörkrets inbrott. Inte förrän huset sen länge stått alldeles tyst och stilla i flera timmar, och inte förrän morgonen för med sig knarrandet från mamma och pappas första steg. Aldrig i hela mitt liv har jag varit såhär arg, och det gör mig oförmögen att sluta.

This is a shortie, MEN jag gjorde det för att få börja med nästa, vilket blir roligare för oss alla.

Och nu har skolan börjat igen, så lycka till, jag tror på er!

Och så till en aning sorgligare nyheter: Det är 4 kapitel kvar av den här boken

Kramkraaaaam