Ett krossat hjärta, skumbananer och killen på Espresso House

29 - Jag har aldrig kysst någon av samma kön

"Va?" Julias fråga träffar mig. Hårt. Rakt i bröstet. Den slår luften ur mig och jag kan inte låta bli att tänka att det är nu världen går under. Hennes rödgråtna ögon håller mina med blicken. Jag är alldeles för rädd för att vika undan. "Julia, varför-"

"Jag såg sugmärket, vet du. Jag tänkte att du kanske bara hade fått det från ett engångsligg. Gud vad jag hoppades det. Jag tänkte att det kanske inte var helt kört, men sen-" Julia avbryts av en stor snyftning som hon inte lyckas stoppa. Hela scenen är så fruktansvärd att se. "Sen såg jag bilden. Den som din mamma la upp på facebook. Ni kysstes och.. och.. Det är bara så jävla typiskt."

Ännu en våg av tårar väller ur hennes ögon och snyftningarna blir allt våldsammare. Jag sätter mig bredvid henne på sängen, för chockad för att få fram ett ord, och drar in henne i min famn. Hon kippar efter luft medan hon trycker ansiktet mot min bröstkorg. 

"J-jag," börjar hon, men hon får knappt fram orden. Hennes andetag blir allt hackigare, det låter som att hon knappt får någon luft. Jag stryker min hand försiktigt över hennes rygg och vilar min kind mot hennes panna. "Se så, ta det lugnt. Andas."

Hon ger upp försöket att prata och börjar istället försöka kontrollera andningen. Det dröjer ett tag, men till slut börjar hennes andhämtning bli stadigare. Hon skakar inte heller lika mycket, men fortfarande undslipper hon då och då tysta snyftningar. Hon försöker kväva dem och tar istället ett djupt andetag.

"Jag har varit kär i dig så jävla länge. Till och med innan du blev ihop med Stella. Hemskt nog blev jag glad när ni gjorde slut, för det gjorde så jävla ont när ni blev ihop och jag tänkte att du kanske äntligen skulle se mig," mumlar Julia mot min bröstkorg. Hon snyftar till och torkar bort tårarna med baksidan av handen, men förmodligen förgäves. En våg av chock slår mot mig, har hon gillat mig så länge? 

Ett sting av skuldkänslor. Det är vad jag känner, men mer än så är vad jag borde känna. Jag har varit så jävla taskig mot Julia. Jag borde ha märkt någonting, lindrat hennes konstanta plågor. Jag borde ha gjort någonting, borde ha tagit de små tecknen på allvar. Men jag gjorde inte ett dugg. Och nu sitter vi här.

"Jag är så ledsen," viskar jag. Hon ser upp på mig och jag tar chansen att torka bort hennes tårar med min tumme. Hennes hand klamrar sig fast i min tröja och jag kan se hur hon kämpar för att inte låta fler tårar falla. "Ledsen för vadå Adam? Ledsen för att killen jag gillar inte gillar mig tillbaka? Ledsen för att jag aldrig är tillräckligt bra för någon?"

"Säg inte så. Du är perfekt precis som du är, och jag är ledsen för att jag inte har de känslorna för dig. Du är fantastisk på alla sätt och vis, och hade jag kunnat styra vem jag hade gillat hade det varit du. Den som blir ihop med dig kommer vara den lyckligaste i världen," säger jag mjukt. Det är hemskt att hon säger så, att hon känner så. Jag hoppas att mina ord ska muntra upp henne, i alla fall lite, men hennes ansiktsuttryck förändras inte över huvudtaget. Inte ens den minsta muskelryckningen går att skymta.

"Det är lätt för dig att säga Adam. Allting löser sig för dig, för alla älskar dig. Du hade ett drömförhållande med Stella. Visst slutade det tragiskt, men se på dig nu, bara några veckor senare. Du har redan hittat en person som betyder ännu mer för dig. Du är lycklig. Vi alla har inte den turen," säger hon. Hon kollar ner i sitt knä, kanske kan hon inte längre hålla min blick. Jag kramar om henne lite hårdare. "Ja, jag har haft tur. Och det kommer du också få så småningom."

"Det är inte så jävla lätt att tro på det. Ni andra får jämt höra hur snygga ni är, det är er alla frågar om när vi är på fest. Dig, Sam, Jasmine, Nora och Viktoria. Vet du hur många gånger killar har kommit fram till mig och faktiskt sagt att jag är snygg? Inte en enda jävla gång," viskar hon, som om sanningen är för smärtsam för att yttra högt.