Ett krossat hjärta, skumbananer och killen på Espresso House

24 - Jag älskar dig

Om man fick välja en gång då man bara fick försvinna från en plats skulle jag göra det nu. Stämningen i rummet är så spänd att den kommer brista om man rör vid den. Jag vill sjunka genom golvet, och jag ser på Klaras man att han känner precis likadant. Allt började med att Jakob besvarade sin pappas fråga.

"Jag sa åt dig att den där jävla musiklinjen inte kommer ta dig någonstans här i livet, och se var du är nu! Du jobbar på Espresso House!" skriker hans pappa. Näven slås i bordet och han flyger upp ur stolen. Jakob är lika snabb på att resa sig, för han är van. "Att jag jobbar där har ingenting med min utbildning att göra, jag jobbar där för att jag vill!"

Det spårar ur totalt. Bråket har inte längre någonting med Jakobs val av gymnasium att göra, utan snarare valet att vara sig själv. För varje kommentar som slängs ut sjunker jag ner mer och mer i stolen. Jag borde säga någonting, men jag får inte fram ett ljud. 

Klara är den enda som försöker göra någonting. Hon försöker få sin pappa att sluta, att låta Jakob vara, men han går inte att stoppa. Inte heller går det att få Jakob därifrån. Han har byggt upp så mycket ilska inom sig, och nu har han exploderat. Resultatet blev ett vulkanutbrott, stort, kraftigt och ostoppbart när det väl har satt igång. 

Ostoppbar. Ända till hans pappa vänder sig till mig och hävdar att jag har förstört hans son. Jag kan svära på att jag ser rök strömma ut ur Jakobs öron när han tar tag i min arm och drar mig upp ur stolen. 

"Kom Adam, vi sticker," säger han, och jag protesterar inte. Utan att kasta en sista blick på sin familj tar han med mig in i huset igen och bort till hallen. Vi tar på oss våra skor och lämnar huset. I samma sekund som dörren smäller igen bakom oss brister det för Jakob. Han låter tårarna rinna och bara står och skakar. Jag fångar upp honom i min famn och han gråter mot min axel. Min skjorta blir blöt, men det är det sista jag bryr mig om just nu.

Jakob får knappt någon luft. Han börjar hyperventilera, och det är det mest smärtsamma ljudet jag någonsin hört. Han låter som ett litet barn, för det är precis så bräcklig han är just nu. Jag stryker mina händer över hans rygg, försöker få honom att lugna ner sig. Jag vaggar honom på stället, men ärligt talat vet jag inte vad jag håller på med. Jag har aldrig varit bra på att trösta andra. 

Då flyger dörren upp och ut kommer Klara. Hon är högröd i ansiktet, varje steg hon tar blir ett stamp i marken. Hon får syn på oss och springer fram, vid åsynen av sin knäckta lillebror verkar hon mjukna. Hon stryker honom över ryggen med ena handen. "Jag är så ledsen Jakob, jag trodde verkligen att-"

"Det är ingen fara," säger Jakob för att avbryta henne. Han torkar bort tårarna med baksidan av sin hand, men han har fortfarande huvudet mot min axel. Hans andhämtning är lugnare, men den hakar fortfarande upp sig då och då, vart och vartannat andetag blir långt och skakigt.

"Säg inte så, klart som fan det är! Pappa är en jävla skitstövel, och mamma ska vi inte ens prata om!" Klara pratar fort, högt. Hon gör stora gester med händerna och börjar gå i cirklar. "Jag trodde att de reagerade som de gjorde första gången av chock, men det var det ju uppenbarligen inte. Fan också!"

"Det är okej Klara, jag hade inte väntat mig någonting annat," säger Jakob och vänder sig mot henne. Han försöker sig på ett leende, men tårarna som fortfarande strömmar nerför hans kinder avslöjar att det är allt annat än okej. Även om man inte har ställt sig längst upp på klippan gör det jävligt ont att falla från den.

Klara drar in Jakob i en stor kram. Ingen säger någonting, men de båda får allting sagt. Förutom att de kan kramas utan att det ser urlöjligt ut när Klara är två huvuden kortare än Jakob delar de ett speciellt band, ett sånt som bara syskon kan dela. Det band som fyller tystnaden med ord bara de kan höra.