Ett krossat hjärta, skumbananer och killen på Espresso House

27 - En gud på scenen

"Det är den där vi ska ta," säger jag och pekar mot spårvagnen som är påväg mot stationen vi står på. En stor sjua pryder toppen av den blåvita vagnen. Jakob kollar skeptiskt på mig och följer även han spårvagnen med blicken. "Är du verkligen säker på det?"

"Hundra procent," svarar jag bestämt. Spårvagnen stannar framför oss och vi kliver åt sidan för att släppa fram de som klivit av. "Det är linje sju stationen vid hotellet ligger på. Det står sju på den här."

"Om du säger det så," svarar Jakob och rycker på axlarna. Det är någonting i hans tonläge som får mig att tro att han ändå inte tror på det, men jag skakar av mig det och går sen på spårvagnen med Jakob hack i häl. Vi sätter oss på två lediga platser och börjar genast titta ut genom fönstret.

"Jag kan inte fatta att vi verkligen ska se Håkan imorgon," säger Jakob med ett leende som sträcker sig från ena örat till andra. Jag besvarar hans leende och känner hur känslan av längtan i bröstet växer sig allt starkare. "Det är verkligen helt sjukt. Jag har velat se honom live så länge."

"Och tänk att få göra det med dig," säger Jakob medan han lägger sin arm om mig och jag lutar mig mot honom. En gäsp lämnar min mun och Jakob ser ner på mig. "Trött?"

Jag nickar matt medan min blick sakta glider ner mot våra fötter, för trött för att kunna koncentreras någonstans. "Det ska bli skönt att komma till hotellet.

Vi pratar lite resten av resan, med oron som gnager i mig. Jag var helt säker på att vi var på rätt spårvagn, men att stationen fortfarande inte har kommit oroar mig. När högtalarna slutligen meddelar att vi har nått slutdestinationen besvaras mina farhågor.

"Jakob," säger jag och kollar upp på honom, skamsen över att trots allt ha haft fel. "Vi är på fel spårvagn."

"Jag vet," svarar Jakob och släpper ut ett skratt. Jag drar ihop ögonbrynen. "Vad menar du? Hur länge har du vetat?"

"Sen vi klev på," svarar Jakob och möts av ett irriterat stön från mitt håll. "Vad fan Jakob, skojar du med mig? Varför sa du inget?"

"För att du var så säker på din sak. Jag ville se hur lång tid det skulle ta för dig att märka det," skrattar Jakob. En hög suck lämnar mina läppar medan jag lägger armarna i kors. "Underbart. Nu kommer det dröja ännu längre tills vi är på hotellet."

En timme tar det. När vi äntligen kliver in till receptionen känns mina ögonlock som bly och jag kan knappt uttala mitt namn ordentligt. Tjejen i receptionen ger mig en konstig blick innan vi får våra nyckelkort och kan då äntligen gå till rummet. 

Jag låser upp dörren och skjuter upp den. Min blick far över rummet för att ta in alla detaljer. Den mörka garderoben, dubbelsängen med vita täcken, dörren som måste leda till badrummet. Jag nickar gillande. "Inte illa."

Jag släpper ner min ryggsäck på golvet och slänger mig på rygg i sängen. En belåten suck lämnar mina leende läppar när jag sluter mina ögon. "Fy fan vad skönt."

Jag hör hur Jakob stänger igen dörren. Några sekunder senare känner jag hur madrassen skiftar under mig och när jag kollar åt sidan ligger Jakob där och kollar ner på mig. Han flyttar ansiktet närmre mitt och lämnar en snabb kyss på mina läppar. Mitt hjärta slår över ett slag. Eller två. 

"Jag är fortfarande sur på dig," är dock det jag säger, vilket får ett flin att uppenbara sig på Jakobs läppar. Han kysser mig ännu en gång. "Nej, det är du inte."

"Jo, det är jag," svarar jag trotsigt och pressar ihop munnen till ett streck. Jag försöker mitt allra bästa att blänga på honom utan att brista ut i gapskratt, men Jakob fortsätter bara flina. "Du är lättare att genomskåda än en treåring."