Ett krossat hjärta, skumbananer och killen på Espresso House

3 - Killen på Espresso House

Jag följer tunnelbanan som lämnar Gullmarsplan för att åka vidare mot Åkeshov med blicken. Jag och Sam bestämde att vi ska ta den tunnelbanan som går mot T-centralen om två minuter, men han har inte kommit än. Jag kör in händerna i mina byxfickor och gungar lite på stället där jag står, samtidigt som tiden rinner iväg och tunnelbanans ankomsttid ändras till en minut.

När tunnelbanan rullar in på perrongen kastar jag en sista blick omkring mig för att se om jag kan få syn på Sam, vilket jag också gör. Med det blonda håret spretande åt alla håll och iförd sin röda, alldeles för stora tjocktröja springer han ned för trappan, tre steg i taget. Han får syn på mig och gestikulerar att jag ska gå på tunnelbanan som nu har stannat och väntar på att få stänga dörrarna. Jag kliver på vagnen och ställer mig vid dörren så att jag kan se honom. Sam ökar takten och hinner precis slinka in mellan dörrarna innan de stängs och tunnelbanan börjar rulla ut från perrongen. Han är andfådd och håller sig i sidan.

"Det där var riktigt jobbigt," pustar han ut.

"Jag trodde inte att du skulle hinna," säger jag och sätter mig på ett tomt säte.

"Och jag trodde inte att du skulle komma," säger han och sätter sig mitt emot mig. Han drar en hand genom sitt hår, vilket får det att spreta ännu mer.

"Jag hade ju lovat dig att komma," svarar jag och tittar på Sam.

"Jag vet det perfekta stället att gå till," säger han glatt och hans ansikte spricker upp i sitt vanliga pojkaktiga leende. Jag vet inte vad jag ska svara, så jag nickar bara.

Efter nio minuter stannar tunnelbanan vid T-centralen och vi kliver av. Eftersom Sam inte berättade var vi ska låter jag honom gå först. Trots att det är söndag är det som vanligt mycket folk på T-centralen och jag måste anstränga mig hårt för att inte tappa bort Sam. Vi går ut genom spärrarna, förbi Pressbyrån och upp för trappan till Drottninggatan. Sam viker av åt vänster och jag följer efter. När vi har passerat Bengans skivaffär stannar Sam.

"Adam, det finns en sak här i världen som du bara måste veta. Många snygga tjejer tycker om kaffe. Och nej, inte vilket kaffe som helst. Det ska vara från de populära ställena," säger han och öppnar dörren till Espresso House.

"Wow, Sam. Jag tror att du just räddade livet på mig," säger jag ironiskt och skrattar sen. Han himlar med ögonen och går in genom den öppna dörren. Jag följer efter honom och i samma ögonblick som jag kommer in i lokalen slungas en härlig doft av nybryggt kaffe mot mig. Jag tar ett djupt andetag och njuter av doften. Sen sätter jag mig vid ett av borden som står vid fönstren. Sam går bort till kassan och kommer tillbaka en liten stund senare med två koppar varm choklad. Han ställer ner dem på bordet och sätter sig på stolen mitt emot mig. Jag ler tacksamt mot honom och sörplar på innehållet i den ena koppen.

"Klockan sex. Skitsnygg, eller hur?" Säger Sam hoppfullt. Jag vänder mig om på stolen och får syn på en tjej som är mitt uppe i ett telefonsamtal, samtidigt som hon studerar sina naglar på handen som inte håller i telefonen.

"Hon är redan upptagen," svarar jag och vänder mig mot Sam igen. Han höjer på ögonbrynen.

"Va? Hur vet du det?" Frågar han.

"Hennes ring. Den är väldigt lik en förlovningsring," säger jag och tar en till klunk av den varma chokladen.

"Jaha," säger Sam och hans bruna ögon börjar att söka efter någon annan som ser bra ut. Jag väntar tyst på att han ska komma med en ny kandidat och tar en tredje klunk av chokladen.

"Tjejen i kassan då? Hon är både snygg och trevlig. Förmodligen singel också med tanke på hur hon tittade på mig," säger han till slut med ett flin. Jag skrattar och vänder blicken mot tjejen i kassan. Hon skrattar åt något som hennes kollega säger och hennes ögon gnistrar så där underbart. Visst är hon vacker, men det hela känns bara så otroligt fel.