Ett krossat hjärta, skumbananer och killen på Espresso House

35 - Midsommar och blommor i håret

"Det här går ju fan inte!" klagar jag samtidigt som jag kastar iväg kransen jag håller i.  Den rullar ett varv på gräsmattan innan den stannar upp och ramlar omkull. Runt om mig börjar de andra skratta och Jakob armbågar mig lätt i sidan. "Tålamod, Adam."

"Varför måste jag ens göra det här?" frågar jag medan jag suckar högt och drar upp benen i skräddarställning. Stephanie ger mig en menande blick. "Jag har ju sagt det, det är fint. Inte ens Viktor slipper undan."

"Men Viktor är inte lika värdelös på det," svarar jag. Jag lägger mig ner med huvudet i Jakobs knä och ser upp på kransen han håller i händerna. Den är jämn och fin, med blommor i ett perfekt mönster. "Hur kan du ens vara så duktig på det här?"

"Jag och Klara brukade göra såna här varje år," svarar Jakob med ett leende och ser ner på mig.

"Där ser ni, jag har ingen storasyster som har lärt mig sånt här i flera år," säger jag. Den här gången är det Stephanie som suckar. "Men snälla Adam, det har inte Gustav heller. Hör du honom klaga?"

Jag vänder på huvudet och ser på Gustav. Han kom till middagen igår och visade sig vara riktigt trevlig. Han, jag, Stephanie och Jakob satt i gäststugan till sent igår kväll och pratade om allt möjligt. Vi hade jättekul.

"Gustav, du kan inte bara låta henne köra med dig såhär," säger jag. Gustav skrattar och drar en hand genom det mörkblonda håret. "Jag gav upp för länge sen. Bara gör det, så är det snabbt över. Titta."

Han sätter den färdiga kransen på huvudet. Den är inte direkt vacker, med blommor som slokar ned lite överallt, men den duger. Molly börjar däremot skratta åt honom. "Den ser ju helt förskräcklig ut!"

"Ojoj, det där skulle du inte ha sagt!" säger Gustav. Han flyger upp på fötter och Molly ger ifrån sig ett högt tjut. De börjar springa över gräsmattan, men eftersom Gustav har längre ben är han snart ikapp henne. Han får tag i henne och börjar kittla henne. Molly skrattar och skriker tills hon nästan storknar.

Jag sätter mig upp för att kunna se det hela bättre och känner då hur någonting placeras på mitt huvud. Känslan av en massa blad mot huvudet känns konstigt, men kransen passar bra. Jag kollar på Jakob, som ler mot mig. "Sådär. Titta så fin du blev."

Jag besvarar Jakobs leende innan jag lutar mig mot honom och trycker mina läppar mot hans. Några sekunder senare rätar jag på mig igen och tittar på Stephanie. "Det är så man gör här i livet, skaffar sig en pojkvän som kan göra såna där saker åt en."

Stephanie skakar på huvudet, men ett litet leende går att skymta på hennes läppar. Hon kollar bort mot Gustav och Molly, som nu är påväg tillbaka till oss, och leendet blir ännu större. Jag vet att det betyder mycket för henne att de gillar honom.

Jakob gör en ny krans till sig själv och de andra gör klart sina. Efter det kommer Jenny, mamma och pappa och säger att det är dags att gå till ängen. Tydligen brukar det vara midsommarfirande där, med en stång och allt.

Jag tar tag i Jakobs hand och vi går lite bakom de andra under den korta promenaden till ängen. "Din familj är verkligen härlig."

"Jo, de är någonting extra," svarar jag med ett litet leende. Jag ser på de sju personer som går framför oss, alla uppslukade i ivriga samtal. Jag kan inte låta bli att känna ett kärleksfullt sting i hjärtat, även för Gustav som jag inte ens känt i ett dygn. "Jag är bara glad att ni kommer så bra överens."

Jakob kramar om min hand. Vi hinner inte säga så mycket mer än så, för vi kommer fram till ängen. En stor stång, täckt av blommor, håller på att resas upp och glada barn springer omkring överallt. Jenny leder oss till en tom plats av ängen där hon lägger ut en stor filt som vi alla sätter oss på. Såklart sätter jag mig ner så nära Jakob det går utan att sitta i hans knä.