Ett krossat hjärta, skumbananer och killen på Espresso House

17 - När får jag träffa dina föräldrar då?

Jag vaknar omgiven av mjuka kuddar i ett rum jag har svårt att placera, men ganska snart kommer jag ihåg att jag är hos Jakob. Jag måste ha somnat när han läste. Jag sätter mig upp i sängen, men kan inte se honom någonstans. Kan han ha gått ut?

Jag sätter ner mina fötter på golvet och reser mig upp. Från springan i dörrhålet kastas ett svagt ljus över delar av rummet och som en nattfjäril dras jag dit. Dörren öppnar jag på vid gavel och hör i samma ögonblick någonting som skramlar till. Ljudet lokaliserar jag till köket, där jag även finner Jakob.

"Hur länge har jag sovit?" frågar jag. Utanför fönstret ser staden ut på precis samma sätt som den gjorde innan jag somnade, samma blyga mörker ligger fortfarande över den. Stjärnorna syns ännu inte till, jag kan inte ha sovit länge.

"Tio minuter kanske," svarar Jakob. Jag nickar, trots att han står vänd med ryggen mot mig, och sätter mig sen på en av stolarna. Jag lägger upp armbågarna på bordet och vilar hakan i mina händer. Mina ögonlock känns som bly och det ger huvudet känslan av att vilja tippa framåt. Men jag vill inte somna.

"Vad gör du?" undrar jag. Min röst låter släpig och en stor gäsp tränger ut ur min mun innan jag hunnit avsluta meningen.

"Sallad. Jag tänkte att du kanske är hungrig," svarar Jakob. Han vänder blicken över axeln och ger mig ett leende. Jag tvingar upp ögonlocken och ser på honom, tvingar mig själv att fortsätta se på honom när han återigen står vänd bort från mig.

"Jag är alltid hungrig," säger jag. Ett litet skratt, mer likt en fnysning gör mina ord sällskap, men det är tillräckligt för att mina ögonlock ska åka igen. Jag tvingar upp mig själv på benen och tar mig till badrummet. Mina händer greppar tag i handfatet och jag möter min egen blick i spegeln.

Ögonen har svårt att hålla sig på en punkt, ögonlocken vill inte hålla sig öppna. Min spegelbild ser värre ut än jag känner mig. Jag svajar lätt på stället och håller hårdare i handfatet för att inte glida iväg någonstans bortom medvetandet.

Sakta för jag min ena hand till kranen och vrider den så långt åt höger som det går och sedan uppåt. Jag möts av ljudet från tusentals vattendroppar som störtar mot porslinet nedanför. Det sticker till i händerna när jag håller dem under strålen, men diset som fyller mitt medvetande skingras när jag häller vattnet i mitt ansikte.

Jag torkar mina nu lätt röda händer på handduken bredvid handfatet och kastar en sista blick i spegeln innan jag går tillbaka till Jakob. Han vänder sig om när jag kommer in i köket och en liten gnista tänds i hans ögon.

"Vad säger du om en picknick?" frågar han. Jag målar upp en bild av förslaget i mitt huvud. Frisk luft, god mat, jag och Jakob alldeles ensamma i den friska vårnatten. Det är precis det jag behöver.

"Det låter underbart," säger jag. Jag ler och lutar mig mot köksbordet medan jag studerar Jakob. Hans arm och hand går i snabba rörelser när han hackar grönsakerna och han ändrar hela tiden vilken fot han lägger sin vikt på. När han har hackat allt lägger han det i en stor skål och blandar det.

En kvart senare står vi i hallen, jag iförd en av Jakobs tjocktröjor och han med en ryggsäck på ryggen, packad med maten och annat nödvändigt. Jag trycker ner fötterna i skorna knyter dem innan jag öppnar dörren och går ut. Lampan i trapphuset gör ett tappert försök till att få liv i sig själv och när Jakob har stängt dörren till lägenheten blir det flimrande, dunkelt gula skenet den enda ljuskällan. Jag är övertygad om att lampan när som helst kommer släppa taget om den lilla livstråd den hänger fast vid.