Ett krossat hjärta, skumbananer och killen på Espresso House

38 - Tjena, Sam här

När jag vaknar igen känner jag mig dränerad. Dränerad på sömn, glädje och lusten att gå upp. Mina ögon svider och mardrömmarna som hemsökt mig under natten gör sig påminda. Långt fler än ett par tårar har funnit sin väg ner på kudden. Täcket som ligger virat runt mig avslöjar att jag måste ha rört mig mycket, försökt skaka av mig plågoandarna. Det som oroar mig är hur många nätter som kommer se ut på det här sättet, om det kommer gå så långt att dagarna ser likadana ut.

Jakobs del av sängen är tom, men den luktar som honom och jag vill så desperat gärna bara ha honom här. Jag provar att säga hans namn och väntar på svar i hopp om att han bara har lämnat sängen och inte lägenheten. När han inte svarar kurar jag ihop mig under täcket. Allt jag vill ha just nu är ett par armar som håller om mig, vaggar mig och får det att kännas som att allt kommer bli okej, men det är det sista jag förtjänar.

Trots att varenda muskel i min kropp protesterar drar jag undan täcket och sätter mig upp i sängen. Jag känner mig så befläckad av mardrömmar och fasor att jag måste ta en dusch, så jag kliver upp och hasar mig bort till badrummet. Mitt hasande med fötterna får mig att slå tån i tröskeln, och medan svordomarna väller ur min mun känner jag hur den dåliga karman kommer krypande.

Inte känner jag mig bättre när det skållheta vattnet till slut sköljer över mig. Jag tror att jag ska lyckas skrubba bort skammen, men istället känns det bara som att en stor hink med ännu fler skuldkänslor hälls över mig. Jag lutar mig mot kakelväggen, och det känns som is mot min nu röda hud. Min bröstkorg höjs och sänks alldeles för fort och snart börjar den haka upp sig. Mina ben börjar darra och jag måste hålla i mig i väggen för att inte falla ihop.

"Du måste bara prata med honom," försöker jag intala mig själv, hoppas att den simpla gesten ska täppa till den stora sprickan som uppstått i vänskapen mellan mig och Sam. Femton år som raserat på grund av några få själviska handlingar. Vilken jävla idiot jag är.

Med skakande händer famlar jag efter kranen och lyckas stänga av vattnet. Kvar är bara den tjocka ångan som vattnet lämnat efter sig, och det känns som att den trycker sig rakt ner i mina lungor. Jag pressar ihop ögonen och försöker att bara koncentrera mig på vattendropparna som lämnar mitt hår för att rinna över mina axlar. Det hjälper mig att lugna ner mig en aning.

Efter ett tag lyckas jag ta mig ur duschen och lägga en handduk om mina skakande axlar. Jag lyckas få en glimt av mig själv i den immiga spegeln, de rödsprängda ögonen och påsarna huden under dem har bildat. Jag drar handduken över mitt ansikte en gång och vänder mig bort från spegeln. Jag vill inte se personen som stirrar tillbaka på mig.

Försiktigt sträcker jag mig efter mina kläder och börjar klä på mig. När jag har dragit tröjan över huvudet hänger jag upp handduken och lämnar badrummet. På vägen ut får jag syn på Jakob, som sitter på balkongen. Jag suckar lättat och går dit.

När jag öppnar dörren tittar han upp och slår sen ihop boken han har i knät. Ett svagt leende skymtar på hans läppar. "God morgon."

"Hej," svarar jag försiktigt. God morgon hade varit en överdrift även om det ens hade varit morgon.

"Hur mår du?" frågar han och möter min blick. Jag skakar lätt på huvudet och kör ner högerhanden i byxfickan. "Som om jag har blivit överkörd av en traktor."

"Ajdå," svarar Jakob och klappar sen på sina lår. "Kom, sitt."

Jag sätter mig gränsle över hans knä och ser in i hans ögon. Han drar bort en slinga blött hår från min panna med ena handen och fattar tag om min lediga hand med den andra. Han klämmer till den lätt. "Vill du prata om det?"