Ett krossat hjärta, skumbananer och killen på Espresso House

8 - När Jakob är det enda man tänker på

Jag stirrar på pappret framför mig utan att fatta ett enda ord. Bokstäverna flyter omkring på pappret och bildar osammanhängande meningar och ord som inte går att tyda. Jag kan bara urskilja två stycken, konsekvenser och samband.

Jag lyfter blicken för att kolla runt i klassrummet. Sam är förutom mig den enda vars penna inte är i full rörelse, men han har åtminstone skrivit någonting. Pappret framför mig är helt tomt.

Jag hade tills för fem minuter sen totalt glömt bort att det var idag ett av de största proven vi gör i samhällskunskap i hela tvåan skulle äga rum. Jag har inte ägnat det en tanke, för de har alla varit på Jakob. Jag släpper ut en lång suck och kollar återigen ner på pappret. Så svårt ska det väl ändå inte vara.

Jag stirrar på pappret utan att egentligen se det i ett desperat försök att komma ihåg vad som sagts på lektionerna. Detta förgäves, eftersom jag tillbringade dem med att kolla på Stella. Fan också.

Jag plockar upp pappret och går med det till läraren, som kollar upp från sin dator med en undrande min när jag sträcker fram pappret.
"Men Adam," börjar hon och rynkar på ögonbrynen. "Du har inte skrivit någonting."

"Jag vet," svarar jag enkelt och släpper pappret innan jag tar mina saker och lämnar klassrummet. Nu får jag underkänt, och då får jag i alla fall göra omprov senare.

Jag tar en snabb sväng förbi mitt skåp och lämnar mina saker, samt plockar ut mina hörlurar. Därefter skyndar jag mig till skolans baksida. Jag plockar upp telefonen ur fickan och går in på kontakter. På några sekunder är jag ett knapptryck ifrån att ringa Jakob.

Jag ångrar mig dock och kopplar in hörlurarna istället och sätter på musik. Det känns dumt att ringa Jakob när han jobbar, för jag vill inte riskera att han blir sur.

Istället slår jag mig ner på en bänk och njuter av solen medan jag nynnar med i låtarna som spelas. Efter fyrtio minuter får jag syn på Sam. Jag höjer handen i en vinkning och han är hos mig på tio sekunder.

"Vad var det där?" frågar han och sätter sig ner bredvid mig, samtidigt som han studerar mig noga. Jag möter hans blick och stänger av musiken.

"Jag fattade ingenting och jag tänkte att om jag lämnade in ingenting skulle jag garanterat få underkänt så att jag får göra omprov," svarar jag och ser hur Sam drar ihop ansiktet i en grimas och slår handen för pannan.

"Fan. Det skulle jag också ha gjort. Med det jag skrev nu lär jag få E, max D. Varför tänkte jag inte på det?" stönar han. Trots att jag tycker synd om honom kan jag inte låta bli att flina. "Det är väl ganska simpelt, eller hur? Du är inte lika smart som jag, och skulle aldrig komma på något så genialiskt."

Sam knuffar till mig och jag börjar skratta. "Du är elak," konstaterar han och låtsas sura. Jag lägger händerna bakom huvudet och lutar mig
mot väggen som är bakom oss. "Jag vet. Märkte du det nu?"

Sam himlar med ögonen och sätter på sig sina solglasögon innan han följer mitt exempel och lutar sig mot väggen. Han riktar blicken mot några ettor som står i en klunga en bit bort.
"Det känns som att det var en evighet sen som vi var ettor," säger han och jag hummar instämmande.

"Och alla fester vi var på. Vi har inte varit på någon på evigheter," säger han och vänder nu blicken mot mig.
"Fester är för småbarn, vi är stora nu," säger jag och ler lätt.
"Men det var faktiskt bara en månad sen vi var på en, inte flera evigheter."

"Tobbe ska ha fest i helgen, jag och Jasmine ska dit. Kan du inte följa med? Du kan ta med dig Jakob," föreslår Sam. Jag nickar sakta samtidigt som jag skriver till Jakob och frågar om han vill hänga på. Sam skiner genast upp.

"Men om Jakob inte följer med struntar jag i det," säger jag. Sam och Jasmine lär försvinna så fort vi kommer in i Tobbes hus, och att bli lämnad ensam
på en fest är ingenting jag känner för just nu.

Telefonen visar ett inkommet sms, vilket Sam också märker. Han lutar sig mot mig för att läsa över min axel och vi båda läser de tre ord som står på skärmen. Jag är på.

"Det verkar som att vi ska på fest," säger Sam, genast uppspelt. Jag skakar på huvudet medan ett lätt skrockande tar form på mina läppar. "Du hade gått på festen även om jag och Jakob inte hade hängt på."

Jag vet vad nästa steg är innan Sam ens har börjat utföra det. Han sätter handen för bröstet och utför den dramatiska inandningen, samtidigt som ögonen spärras upp. "Vad tror du om mig egentligen?" frågar han och försöker låta förolämpad.

"Att du suger på skådespeleri," svarar jag enkelt och flyttar mig åt sidan precis i tid för att undvika en smäll.

"Det där var bara taskigt," muttrar Sam och lägger armarna i kors samtidigt som han putar med underläppen.

"Det var bara sanningen. Ingen har sagt att sanningen är vacker," säger jag och får ett mutter tillbaka. Jag flyttar mig tätt intill Sam och slår armarna om honom.

"Men det är lugnt Samuel. Jag älskar dig ändå," säger jag och kramar om honom så hårt jag kan. Han krånglar ur armen ur min omfamning och ger mig långfingret. "Jag hatar dig."

"Nej, det gör du inte. Och det vet du," flinar jag och släpper taget om honom, men inte utan att ge honom en slängkyss. Som den mogna nästan-artonåringen han är lipar Sam åt mig. Jag skrattar och lipar tillbaka, för jag är lika mogen jag.

Sam reser sig upp med en stor gäsp och sträcker upp armarna, sedan rätar han till sin tjocktröja som åkt upp en aning.

"Vi ses, jag lovade Jasmine att vi skulle äta lunch tillsammans," yttrar han innan han med långa steg börjar gå över skolgården. Innan han svänger runt ett hörn vänder han sig mot mig och höjer handen i en vinkning. Jag ler och vinkar halvhjärtat tillbaka.
Sam skulle gå på glödande kol om Jasmine bad honom om det.