Kiss me O.M

Kapitel 11

Omar stannade över natten, vilket jag är så tacksam över. Utan honom här hade jag säkert gjort något jag skulle ångra väldigt mycket. Man kan fortfarande se en svag skymt av mina gamla ärr, och jag vill verkligen inte ha nya och flera märken som gör att jag hatar min kropp ännu mer. Mitt förflutna är verkligen rörigt och det har sabbat så mycket för mig själv, men varje gång jag försöker byta sida i boken bläddras de gamla sidorna fram och jag ramlar in bland bokstäverna.

Det finns bara en som vet allt detta, Omar. Han vet till och med var mina ärr finns, då han är den ända jag faktiskt litar på så pass mycket.. Det dåliga samvetet om att jag inte har berättat ett skit om detta till min pojkvän får mig att vilja gräva min egna grav. I'm damage gods. Inget killar vill ha. Om Ogge för reda på allt detta så kanske han lämnar mig? Jag menar, vem vill ha en tjej med en massa ärr på kroppen? Jag vill inte mista honom så som jag miste min pappa. Han betyder allt för mig.

- Omars Perspektiv -

Jag drar på mig min tröja och fixar slarvigt till mitt krulliga hår med hjälp av mina fingrar framför Alexas spegel, nynnande på en av Rihannas låtar. Vibrationen från någons mobil hörs på det klassiska sängbordet gjort av trä, det va min som ringde.
''Tja Ogge'' svarar jag och sätter mig ner i sängen bredvid Alexa som ligger och slö kollar på sin mobil.
''Omar vart är du? Stack du?'' frågar han nyvaket. Han vaknade säkert precis.
''Ja, du somnade i soffan igår efter vi snackade och sen så ringde en vän bara, en grej jag var tvungen att fixa'' svarar jag, och möter Alexas blick.
''Vad vill han?'' viskar hon och jag rycker på axlarna.
''Aha ok. När kommer du tillbaka då?'' mumlar han halv drogat. Man hör ju nästan inte vad han säger.
''Jag drar nu, så ses snart'' jag lägger på mobilen och stoppar ner den i min ficka på mjukisbyxorna.
''Ska du gå nu?'' frågar Alexa och sätter sig upp bredvid mig.
''Ja, hoppas allting är bättre idag'' jag drar in henne i en kram.
''Ja tack Omar'' jag ler och vi både ställer oss upp. Alexa följer med mig ut i hallen där jag drar på mig mina sneakers.
''Hejdå'' hon drar in mig i ännu en kram, jag ger henne en lätt puss på kinden innan jag går ut.
''Älskar dig'' jag hör ett svagt jag älskar dig med innan jag stänger dörren efter mig och går ut ur lägenhetshuset. Jag verkligen älskar henne.

- Felix perspektiv -

''Ameeeh komigen Oscar, varför inte?'' Gnäller jag och slår mig ned i hans soffa. Han gillade inte min spontana idé med att köra fotboll klockan halv åtta på en lördagsmorgon. Jag tyckte det lät helt perfekt.
''Felix klockan är inte ens nio'' grymtar han, vänder sig om i sängen och drar täcket över huvudet.
''Fan va tråkig du är då'' mumlar jag, lutar mig tillbaka i soffan, drar upp min mobil och trycker in på mina olästa sms.
''Felleboooy några planer för idag?'' Alexa.
''Tja bror, ärre ok om jag stannar över hos dig inatt?'' Omar.
''Hej bejb, träffas idag? Saknar dig, puss'' Amanda.
En irriterad suck lämnar mina läppar och jag skriver ett enkelt ja till Omar. Istället för att svara på Alexas sms bestämmer jag mig för att ringa upp henne. Lite lättare och jag slipper att svara på Amandas sms. Sjukt jobbig brud den.
''Tjosan Felix, allt bra?'' hennes dialekt skär sig av hennes morgon hesa röst, hon måste nog precis ha vaknat.
''Tja, jo det går som en dans. Själv?''
''Jodå.. allt bra här borta. Sååå vad har ni pågar planerat idag?''
''Inget speciellt...Oscar ska iväg i eftermiddag, Omar vet jag inte. Ogge vet jag inte..'' Svarar jag, ett grymt hörs ifrån Oscar och jag flinar. Aldrig att han kommer få sova när jag är här.

- Ogges Perspektiv - 

Det varma vattnet lämnar min nakna kropp och jag stiger ut ur den heta duschen. Virar en handduk om höfterna och kamar till håret framför badrumsspegeln. Ett plågfullt stön ekar genom huset och jag kollar spänt bak mot dörren. Ljudet måste ha kommit ifrån hallen, ingen mer än jag är hemma så vem är i vårat hus? Creepy. Jag drar på mig mina mjukisbyxor utanpå min halv fuktiga hud, hänger upp handduken på kroken och går ut i hallen. Omars skor ligger slängda mitt framför dörren och inte långt ifrån hans skor ligger han själv och håller om sin fot. Chockad med ett roande leende lutar jag mig mot väggen. Han är så klumpig. 

"jävla helvetes skit faaaan" halv skriker han och jag skrattar. "skratta inte åt mig, det gjorde fan ont" stönar han irriterat, jag ger honom en hjälpande hand upp och halv lyfter han in till vardagsrummet där han sätter sig i soffan. 

"vad gjorde du? nej vänta...hur lyckas du vara så klumpig?" flinar jag, och Omar himlar med ögonen. 

"jag snubblade över brädan.." muttrar han och jag brister ut i skratt. Hur fan lyckas han, den brädan har snart stått där i 2 månader och den är inte så liten så att man missar den. 

------------

förlåt så himla mycket för dålig uppdatering. och för dåligt kapitel. Men det är såhär att jag har haft två veckors prao, precis flyttat och haft konfa läger i helgn. Har haft ganska fullt upp. börjar få iordning allt här hemma i alla fall så kan nog börja uppdatera snart igen! Ha det bra!