2 Words 1 Finger

1

När jag bär koppen med båda händerna känner jag den slingrande röken värma min haka. Den lämnar en fuktig fläck som jag försöker torka bort på axeln. Jag vandrar stadigt bort till det ensamma bordet i kanten av lokalen. Vid det bordet, som ingen någonsin väljer att slå sig ner på, sitter Matilda. Snart befinner jag mig framför henne och där kommer vi sitta; mil ifrån närmaste civilisation. Så känns det i alla fall. Varför sätta ett enda bord så långt bort från alla andra? Vad är meningen med det? För oss är det till stor nytta när vi spekulerar kring skvaller. Matilda har alltid lite snicksnack på tungan som hon bara måste spotta ut. Allt ifrån hur Tindra var otrogen och Filip som åkte fast för att ha snott en Red Bull. Hon vet allt. För hon känner alla. Det förstod jag första dagen som jag stötte på hennes karaktär. Trots att alla var helt nya i skolan så verkade hon redan känna dem flesta i klassen. Hon var liksom populär innan skolan ens börjat. Vissa är bara dem sorters personer som drar åt sig människor. Hon har det enkelt när det gäller status och popularitet. Kanske just för att hon är väldigt speciell. Det kan ingen förneka.

- Smakar den gott? frågar Matilda när jag smuttar lite på chailatten.

Jag nickar belåtet och märker att den förvånansvärt inte är skållhett. Därför kan jag lätt ta en lite större klunk och låta den söta och samtidigt kryddiga smaken skölja förbi tungan. Smakerna gifter sig i munnen och jag måste ta en till klunk nästan direkt efter. Det var ett tag sedan jag drack Chailatte senast. Den här varma drycken säljs för det mesta på hösten och vintern. Nu när det är sista dagen av sommarlovet så passar dem på att inviga hösten. Trots att det är någon månad kvar till hösten på riktigt startar kan jag inte hindra mig själv att drömma mig bort till höstkänslan.

- Dem stressar alltid fram årstiderna, när det är sommar vill man ha vinter och när det är vinter vill man ha sol och värme, förklarar hon och fortsätter, såklart att folk får stress på varenda årstid, ingen hinner ju njuta, hon tar en klunk från hennes latte.

- Mm, mumlar jag och undrar vad meningen med vad hon precis sa egentligen var.

- Så, tänker du berätta någon gång då?

Jag blir förvånad över den plötsliga frågan och måste tänka efter innan jag svarar.

- Eh ... nej eller jo, jag vet inte, stammar jag och drar undan en hårslinga från ansiktet.

- Du måste väll berätta någon gång? Ska jag göra det åt dig?

- Nej! ryter jag och stannar upp när jag märker att jag sa det lite för högt och lite för hastigt. Jag sjunker ner i stolen och känner hur det sticker på kinderna.

- Jag menar det, kan inte tänka mig hur skamsen du måste känna dig när du träffar henne varje dag. Är du inte otroligt sugen på att få ut bördan?

Min blick sveper över lokalen och får syn på dem nyfikna ögonen. Vissa kollar lite förundrat mot vårt bord. Dem måste ha hört mitt plötsliga utrop.

- Hallå? Alex? Alexia?

- Förlåt, jag hörde inte. Jag ruskar på huvudet och tvingas höra det hon sa ännu en gång.

- Alltså, jo det är klart, medger jag efter att tålmodigt låtit henne förklara.

- Du snor inte några pillren igen va? Ditt sinne verkar vara någon helt annanstans.

Jag hyschar kvickt mot henne och böjer mig mot bordet som om jag gömmer mig för någon.

- Prata inte så högt! fräser jag.