2 Words 1 Finger

13

När jag vaknar på morgonen så hör jag ett gällt snyftande komma från mammas sovrum. Jag reser mig lite svajigt upp. Då bildas det svarta fläckar framför ögonen som får mig att tappa balansen och ramla tillbaka sittandes på sängen. Jag försöker andas djupt och snart är dem svarta fläckarna borta. Att resa sig för snabbt efter att man har vaknat är inte det smartaste trots att man aldrig lärs sig.

Min nyvakna kropp gör ett försök att släpa sig till rummet bredvid och där ser jag mamma sitta i hennes uniform på sängkanten. Hennes händer är kupade kring ansiktet. Jag slår mig ner bredvid henne och lägger ena armen om hennes rygg. Med den andra petar jag bort en av hennes händer från hennes ansikte så att jag kan ta ett stadigt grepp om den. Hon pressar fram ett leende som är väldigt okontrollerat, men det återgår snabbt till den ledsna minen. Tårar rinner ner för hennes kinder och hon försöker snabbt torka bort dem för att sedan ruska på huvudet och dra åt sig handen som jag håller i.

- Du borde inte behöva se mig såhär, inte efter ... att jag-. Hon fortsätter inte meningen, men hon behöver inte det för jag vet vad hon menar.

- Den tiden är över, du är bättre nu, mamma. Jag kommer alltid bry mig om dig, men du måste nog ge Wille tid. Han är förvirrad och stressad och behöver umgås med personer utanför familjen, förklarar jag med en psykologisk röst, men lite skrapig eftersom det är dem första orden jag uttalar idag.

- Du har rätt, men jag ... jag-. Hon tar ett djupt andetag och det ser ut som att hon försöker svälja gråten. Wille svarade på ett sms och skrev att han aldrig vill se mig igen och att jag inte är hans mamma och-.

- Sluta, han vet inte vad han skriver eller vad han känner, jag vet att han älskar dig och han kommer tillbaka, jag lovar, avbryter jag henne och ger henne en lång och kärleksfull kram.

Samtidigt känner jag samvetet hugga i mig. Det är så mycket som jag undanhåller från mamma. Så mycket som hon inte vet om. Det skulle vara skönt att få ur mig allt det, men hon har för mycket att tänka på som det är. Hon behöver inte fler problem att ta hand om. Hon behöver stöd just nu. Det skulle förstöra henne om jag skulle be henne att ta hand om mina problem. Det skulle jag aldrig kunna be henne göra.

- Jag borde gå till jobbet nu, jag älskar dig, glöm aldrig det, viskar hon med en ynklig röst och ger mig en puss på kinden.

Jag nickar och ler emot henne samtidigt som hon lämnar rummet och slår igen ytterdörren med en liten smäll. Jag kollar på klockan och ser att den bara är halv sju vilket betyder att jag kan sova en halvtimme till. En stor gäspning tvingar min mun att öppnas och det är ett tydligt tecken på att jag behöver lite mer sömn. Så jag går tillbaka till rummet och somnar nästan direkt efter att jag sluter ögonen.

***

Direkt när jag kommer in i skolan så märker jag tystnaden. Tomheten. Låga mullret från klassrummen. Jag är sen.

Så jag rusar mot skåpet och hinner knappt rycka ut svenskboken innan en bild flyger ur skåpet. Jag suckar djupt och börjar verkligen hata dessa lappar som folk stoppar i mitt skåp.

Jag flämtar häftigt när jag får syn på vad bilden innehåller och känner snabbt hur ögonen börjar svida. Paniken exploderas i bröstet och jag känner mina ben börjar skaka.

Bilden innehåller mig, sittandes lutad mot sängen, alltså under den natten. Den som jag ständigt försöker förtränga från minnet. Jag sitter helt naken med täcket över benen och därför syns inte den privata delen av mig. Mina bröst däremot är fullt synliga. Jag blundar och verkar nästan sova på bilden. Jag är i alla fall inte medveten om att någon fotar mig. I bakgrunden ser jag Anton ligga med ryggen mot kameran, fast med ett täcke över sig. Inga fler i rummet syns till, men det är tydligt att någon måste ha hållit i kameran. Gardinerna är fördragna så att det är ganska mörkt, men fotografen använde blixt så att vi båda syns tydligt.