2 Words 1 Finger

12

Helgen gick mest åt att vara ett stöd till mamma. Wille har nämligen varit borta hos sin kompis ända sedan samtalet vid köksbordet. Då mamma öppnade sig. Det var säkert det som Sanna hade försökt berätta om. Tänk att hon har vetat det länge och inte kunnat berätta. Vilken plåga för henne. Hon till och med träffade Wille och visste då att han bara var vår halvbror. Det låter hemskt.

Därför har mamma i alla fall behövt ha någon att krama om och jag tror det känns bättre för henne att veta att en av hennes barn står på hennes sida. Det gör säkert Sanna också, men hon åkte tillbaka till pappa. Eller som hon sa till mamma och Wille; till Tyskland och jobba på tidningen.

Det har varit bra att behöva tänka på mammas problem och känslor istället för mina egna. Det var skönt att glömma allt ett tag. Även fast jag vet att nu när jag är på väg till skolan igen på måndagen så måste jag möta allt igen. Jag måste bli påmind om det och kanske behöva lösa det. Jag går emot det med svajiga steg.

Några blickar märker jag i korridoren efter att jag brast i tårar i fredags och det kan jag ta. Några blickar har jag blivit van vid dem två senaste veckorna.

Jag får syn på Matilda stå vid några av tjejerna, Nina, Rebecka, Issa och några fler. Dem står i den vanliga klungan vid toaletterna och det är då jag förstår att jag måste gå fram till dem alla och be om ursäkt. Det är det enda sättet.

- Hej, säger jag ganska högt och tydligt så att jag får allas uppmärksamhet. Jag har varit ganska borta och tillbakadragen på senaste tiden och jag är ledsen för det. Det är ganska mycket som pågår i mitt liv efter att jag fått reda på att ... min bror är bara min halvbror och att pappa har varit otrogen.

Plötsligt säger jag för mycket. Fast tjejerna blir bara medlidande och kramar om mig och dem säger att det inte gör något. Dem säger att dem är ledsna för min skull och att dem alltid finns här för mig. Alla låter så intresserade. Dem undrar hur jag känner mig och jag svarar att jag försöker hålla familjen samlad. Allt känns bra. Jag gillar uppmärksamheten. Tills det bara blir jag och Matilda kvar då alla andra måste gå till deras lektioner.

- Vafan var det där? fräser Matilda.

- Vadå?

- Du vill bara ha deras medlidande eller hur? Vill känna dig speciell, jag trodde du och jag kunde berätta allt för varandra. Jag är besviken på dig, Alexia.

Hon lämnar orden dinglandes i öronen på mig och då känner jag istället skuld efter det jag sa. Jag borde ha berättat det för Matilda först. Jag borde ha bett om ursäkt till henne först. Nu är hon arg för att jag inte sätter henne före dem andra. Jag kan ändå förstå det eftersom hon alltid sätter mig förre dem. Hur kunde jag sabba det? Jag sabbade det genom att säga förlåt. Hur lyckas jag?

***

Efter första lektionen letar jag upp Matilda och hittar henne bakom byggnaden med en cigarett i munnen.

- Vad vill du? mumlar hon och himlar med ögonen.

- Förlåt mig, säger jag med en väldigt liten röst.

- Som att man inte har hört det förut, säger hon ironiskt.

- Nej, men jag menar det. Jag var en skitstövel. Jag har varit det dem senaste veckorna. Så jag vill bara säga ett ärligt och verkligt förlåt. Hur kan jag gottgöra allt det där?

Först låter hon det vara tyst ett tag och blåser med mening ut ett stort rökmoln mot mitt ansikte så att jag börjar hosta.

- Okej, jag förlåter dig, om du bjuder på middag ikväll.