2 Words 1 Finger

8

Ibland undrar jag varför mörker gör att man somnar så bra. Många skulle nog säga att färgen svart är en neutral färg och att den inte stör våra ögon. Många skulle nog säga att det finns vetenskapliga förklaringar. Det finns det säkert. Men jag vill tro något helt annat. Jag tror att svart och mörker gör att vi slipper se och vi slipper se det dåliga och det bra. Vi slipper tänka på allt hemskt som vi är med om. För när det är mörkt så finns bara mörker och det känns som att allt hemskt försvinner. På så sätt känner man sig lugn. Allt det där hemska finns inte när man blundar.

Därför vill jag inte öppna ögonlocken. Jag vill inte se vad jag har gjort. Jag vill inte se människorna som jag är omringad av. Jag vill inte vakna alls. Jag vill vara kvar i mörkret där inget av det där finns.

Då kommer den där klumpen i magen och stressen som ger min kropp ett rus. Jag tvingar mig själv att öppna upp synen och sätta mig i sängen. Jag ligger under täcket i Antons föräldrars säng och kollar ut över ett stökigt hem. Nej, förresten, stökigt är fel ord. Ett förstört hem. Det är faktiskt inte ens ett hem längre. Det är en ondskefull plats.

Jag ser Anton som ligger på sidan med ryggen mot mig och jag märker även två eller tre personer på golvet. En av dem snarkar högt och får nästan hela rummet att vibrera. Jag virar täcket runt mig och trippar förbi killarna på golvet. Jag försöker att inte tänka på det där som hände. Jag vill bara komma härifrån. Nu med det samma. Min blick söker efter mina kläder och först hittar jag min skinnjacka, en strumpa och mina mjukisbyxor. Det värkar som att en till tjej kom hit igår eftersom hon ligger i soffan och skedar en annan kille. Tre personer till ligger i vardagsrummet och resten tror jag gick. Flaskor och glas täcker nästan varenda yta och jag är väldigt försiktigt så att jag inte ska välta ut något. Fast det är såklart svårt eftersom jag har ett täcke runt mig.

Tillslut hittar jag min tröja och trosor och bryr mig inte om min andra strumpa, utan jag sätter på mig mina sneakers utan strumpor. När jag bara har är halvvägs med att klä på mig så hör jag någon vissla som om han ville flörta med mig. Jag ignorerar det bara och stressar på mig byxorna.

Äntligen kan jag lägga undan täcket och kuta därifrån med mobilen också funnen i mina byxor. När jag kommer ut till friskluften får jag syn på två stycken som röker vid en bänk och en av dem känner jag mycket väl igen. Izak.

Jag blir genats generad eftersom jag inte har någon aning om vad som hände därinne och det får mig att vilja sjunka igenom marken och bosätta mig hos djävulen. Där finns det säkert plats för sådana som mig.

- Vilken tuff brud! hånar den andra killen som måste ha varit med dem andra där inne.

- Käften, säger Izak och slänger ciggen på marken för att sedan trycka sulan mot den. Är du okej?

Om jag är okej? Javisst, jag är okej efter att ha ...

Jag vill inte ens tänka på det.

- Vad tror du? Jag hade tänkt att få det att låta ilsket, men istället låter jag förkrossad. Fuck it! skriker jag och låter orden eka mellan höghusen.

Den ena killen bara skrattar, men Izak går närmare mig.

- Jag fattar känslan.

- Nej! säger jag och kollar upp för att hålla inne tårarna lättare. Du fattar verkligen inte! Hur kan en vecka förstöra så mycket? Hur blev det såhär? Jag förstår inte. Jag förstår verkligen inte.

Han skrapar med foten mot gruset och det rycker i hans mungipa.

- Någon försöker verkligen förstöra för dig, säger han.

Jag ignorerar honom och sluter ögonen. Fan, alltså.

- Du blev drogad va? Igår alltså.

Jag tvingas öppna ögonen igen och ser hans medlidande ögon.

- Förstår du inte? frågar jag honom lite irriterad.

Nu inser jag att om jag aldrig hade kysst honom så hade inget av det här hänt. Då hade allt varit normalt. Om han bara inte hade gått in i toaletten där på festen.

- Allt det här! Jag sträcker upp armarna som att jag menar skyn. Allt det här hade aldrig hänt om inte du-. Jag avbryter mig själv för att jag tror att han förstår vad jag menar.

Jag går lite vingligt iväg och först nu känner jag huvudvärken slå emot mig. På vägen till bussen spyr jag också i en buske.

***

Att komma hem dagen efter utan strumpor och sin bh, ut smetat smink och ett segt och vingligt huvud är det inte så kul. Dessutom sitter inte bara mamma där tålmodigt vid matbordet, utan också Sanna.

- Syrran! utbrister hon och kommer med öppna armar för att ge mig en kärleksfull kram.

Hon ler sådär fint som mamma också kan göra ibland, hennes läppar är lika smala som mammas, men leendet är så stort att det fyller ut det ändå.

- Jag har saknat dig! Hon kliver bak ett steg och betraktar mig ett tag. Oj, du ser ut att ha blivit överkörd, skojar hon.

- Ja och det ska du och jag prata om sen, poängterar mamma med en väldigt sträng röst. Hon tittar dömande på mig.

Jag lägger märke till att hon säger sen och trots att jag inte har lust till en utskällning så vill jag inte ha den väntandes på mig.

- Vi kan väll gå ut och snacka lite? Jag vill gärna se vår lilla stad efter att jag ha varit borta så länge!

- Jag måste duscha. Jag harklar mig eftersom rösten håller på att försvinna. Men vi kan göra det sen, förklarar jag.

Hon nickar.

Det är så typiskt att hon kommer just den dagen som jag helst bara vill sova på. Den dagen som jag ska ligga i sängen och gråta över allt. Istället måste jag sätta på mig den där masken och försöka pressa bort alla dem där känslorna. Fast det är svårt när man duschar. Av någon anledning så framhävs alla känslor väldigt mycket där och därför sitter jag i duschen med vattnet sprutandes emot bröstet och hulkande försöker jag att inte slukas in i sorgens värld.

Jag skäms och jag är rädd. Jag har ingen aning vad som hände där. Eller varför ska jag ljuga? Jag vaknade upp naken bredvid Anton. Egentligen kan det inte bli tydligare. Men jag vill inte tro det. Första gången ska vara speciell. Den ska vara med någon som man känner sig trygg med. Man ska känna att man verkligen vill. Att ha sex är privat och tanken av att folk kanske hade kollat på också gör mig så rädd att jag inte kan sluta skaka. Vad ska jag göra nu? I skolan? Tänk om alla vet om det.

Efter att jag lyckas ta mig ur duschen så sväljer jag två huvudvärkstabletter samtidigt och hinner sätta på lite nytt smink.

Jag tar ett djupt andetag och sätter på mig den osynliga masken. Hur svårt kan det vara?

Hej på er!

Jag är i Cypern just nu och njuter av värmen, men jag ska försöka uppdatera så ofta som möjligt. Skriv gärna vad ni tycker om huvudkaraktärerna hittills. 

Det här är min beskrivning av Alexia:

Hon har lite svårt att säga ifrån och borde nog tro på sig själv lite mer. Hon vill oftast göra alla andra glada, men samtidigt tycker hon att hennes rykte är väldigt viktig. Hon är lite osäker på vilken slags person hon vill vara och har oftast lätt för att ta efter andra. Som att hon kan gömma sig bakom Matilda och strävar efter att bli som andra. Egentligen borde hon bara älska sig själv och var nöjd med sig själv, men hon har som sagt svårt för det. Hon är en tjej som man oftast kan lita på, men kan göra dåliga val för att verka "häftig". Ibland vll hon rymma från problem istället för att lösa dem. Fast hon har en stark sida också och kan säga ifrån när det väl gäller.

Hoppas ni lärde er lite extra om henne och glöm inte bort att kommentera och rösta!

//GurlWithoutLimits