2 Words 1 Finger

19

Det är onsdag. Jag trodde jag skulle vakna med värsta ångesten i bröstet. Istället känner jag mig motiverad. Jag vet vad som måste göras och att idag är dagen då det absolut måste göras ifall jag vill ha tillbaka den enda personen som kanske kan stå på min sida. Izak. Jag tänker även på att om jag gör slut med Anton så kommer verkligen alla förutom Izak vända sig emot mig. Men vad gör det om jag kan få vara med Izak?

Snabbt drar jag på mig ett par vita jeans som gör min rumpa lite snyggare än vad den är och en V-ringad svart långärmad tröja. Jag knäpper även ett halsband med en vit liten pärla dinglandes i mitten.

Efter det slår jag mig ner vid sminkbordet och börjar kladda på mig lite smink. Idag väljer jag att göra lite extra. Lite bronzer, highlighter, consealer och mascara. Jag snor också mammas ögonfrans-böjare och viker upp mina fransar. Därefter plattar jag håret och ler et brett leende åt mig själv i spegeln.

- Låt dem inte trycka ner dig, viskar jag för mig själv.

Frukosten blir som vanligt snabb och enkel. En frukt och kaffe.

Jag skyndar mig till bussen efter att ha borstat tänderna och inte långt efter så går jag mot skolans ingång. Matilda och dem andra tjejerna står vid ingången och bläddrar på deras mobiler och Matilda röker en cigg. Direkt när jag kommer så säger Matilda något till dem och då kollar alla upp mot mig. Deras blickar menar tydligt att dem mår illa av att se mig, förutom Nina som faktiskt ser lite plågad ut. Rätt åt henne att hon får dåligt samvete efter att hon dissar mig så hårt.

Jag fnyser åt dem och nickar åt dem på ett nedlåtande sätt. Känslan av hämnd börjar plötsligt stiga inom mig. Att få se dem lida som dem får mig att lida. Dem är alla falska vänner. Falska vänner som bara bryr sig om dem själva. Matilda är värst. Egot är det ända hon lever på.

Jag går fram till hennes skåp. Jag kollar på det och föreställer mig allt jag kan göra. Jag känner bläckpennan i fickan. Den vibrerar och skriker åt mig att använde den. Sakta glider den ur fickan i min hand och jag tar bort korken. På tio sekunder har jag skrivit en ganska stor text.

Jag är bitchen i stan.

Jag beundrar mästerverket, men måste raskt vandra vidare så att ingen misstänker att det var jag. Som tur är så var det inte många här, i alla fall ingen som kunde ha sätt att det var jag.

Jag dröjer extra länge vid mitt skåp för att få se Matildas reaktion. Plötsligt kommer hon in med dem andra tjejerna hack i hälarna och hennes ögon spärras upp när hon får syn på det. Hon bara står där och gapar. Folk börjar strömma in igenom porten och alla ser texten. Vissa skrattar och vissa bara ger konstiga blickar.

- Jag ringer direkt! tjoar en kille och gör give-me-five med en annan för att sedan få ett helt kill-gäng att börja gapskratta.

Jag ser att hennes kinder är helt knallröda och hon ser ut att snart börja gråta. Utan att jag är bered på det så tittar hon åt höger och får syn på mig. Hon spärrar in en ilsken blick i mig och jag snubblar nästan till av händelsen. Sedan öppnar hon sitt skåp och tar fram en penna för att stryka över texten.

Hon vet att det var jag. Kanske är det bra eftersom hon fattar att hon inte ska bråka med mig. Fast jag kan inte hindra mig själv att känna skuld. Hon har varit min bästa vän så länge. Hur kunde det bli såhär? Hur kunde jag göra något sådant här? Jag vet att det inte är jag. Fan. Vad har hänt med mig?

Efter tredje lektionen så kommer Matilda joggandes emot mig och sliter tag i min arm. Fast hon gör det inte aggressivt utan på ett vänligt sätt konstigt nog.

- Asså jag vet att du skrev det där på mitt skåp ...

Jag drar efter andan. Vad kommer hon göra nu?

- ... och jag antar att jag förtjänar det. Jag har inte betett mig rättvist. Du borde få vara med vem du vill, så jag förlåter dig, förklarar hon med en överdrivet glad röst.

- Eh ... tack, stammar jag osäkert eftersom jag är förvånad över att hon bara förlåter mig helt plötsligt. Hon var ju nyss arg på mig och hatade mig. Nu vill hon förlåta mig.

- Jag hoppas att vi är vänner igen, säger hon energiskt. Är vi?

Jag nickar och pressar fram ett leende. Då slänger hon sig runt mig och tjoar.

- Härligt! Vi ses!

Jag gapar åt vad som precis hände. Det känns för bra för att vara sant. Först tvekar jag lite på ifall hon har någon hake med att vilja bli vänner igen. Det känns inte som något hon skulle göra. Eller så är jag bara lyckligt lottad att det är en sådan dag idag.

På lunchen är det som att alla tjejerna är mina bästa vänner igen. Som att alla har glömt att dem för någon timme sedan absolut hatade mig. Det känns onaturligt att sitta och skämta om fysikläraren med dem. Nina säger inte så mycket utan kollar mest ner i hennes mat. Hon påminner mig om att allt inte var så här innan. Att alla dem här personerna svek mig. Egentligen borde det vara jag som förlåter dem och inte tvärt om.

Jag är i alla fall glad över att jag inte är hatad längre. Det här kan jag helt klart leva med. Den här stela stämningen är bättre än att dem alla hatade mig.

Efter lunchen går jag mot sista lektionen och inser plötsligt att Anton står i korridoren precis där jag är på väg att gå. Jag stannar upp. Två val. Antingen går jag och möter honom nu och får det överstökat eller så tar jag en annan väg och tar det senare. Fast jag vet mycket väl att det måste bli gjort nu. Annars kanske jag inte gör det.

Så jag tar ett långsamt kliv och sedan ett till och jag är på väg att ta ännu ett steg när jag känner hur mobilen plingar till i fickan. Egentligen borde jag inte bry mig om det eftersom min mobil plingar till lite då och då av meddelanden. Trots det så måste jag kolla vem det är. Som att jag hoppas hitta en anledning att ta mig härifrån.

Gör du slut med Anton gör jag slut på ditt rykte. Glöm inte att jag har kopior.

Såklart. Jag stannar upp och kollar mot Anton som låtsas slåss med en kompis. Jag tänker på bilden. Om den kommer ut kommer mitt liv bli tusen gånger svårare än vad det var när tjejerna hatade mig. Jag klarar verkligen inte av mer drama. Mer ångest.

Jag vet ändå att om jag inte gör slut med Anton så kommer jag vara fast med en kille som jag inte gillar och förlora Izak. Fan. Hur kunde ett litet val bli så svårt?

Kvickt vänder jag på klacken och drar mig mot lektionen genom en annan korridor istället. Varför skulle jag inte det?

Under lektionen är det enda jag kan tänka på ifall jag ska offra mitt liv, mitt rykte, för Izak eller skydda det och förlora honom. Jag är så inne i mina tankar att jag inte hör att läraren frågar mig en fråga och klassen börjar skratta när jag oskyldigt frågar:

- Va?

- Du måste lyssna på lektionen, Alexia, det vet du, svarar hon och ställer frågan en gång till.

Jag skulle helst av allt bara vilja få tag på personen som skickar sms och som terroriserar mig konstant. Men hur ska jag göra det?

I know I know! Inte ok! Har inte uppdaterat på 2 veckor så känner verkligen skuld, tro mig. Jag har varit väldigt stressad över det. Och jag antar att ni inte vill höra dem typiska ursäkterna: skolan, jag var sjuk en vecka och skrivkramp. Men så var det! Ska verkligen försöka förbättra mig, så fortsätt läs ifall ni vill för det ger mig verkligen inspiration! Tack i förhand<3<3

Glöm heller inte att följa mitt konto för då kommer jag lägga till ditt senaste verk till min läslista och kommentera å rösta lite på ditt verk ifall jag gillar det! 

//GurlWithoutLimits