2 Words 1 Finger

21

När det blir söndag är jag väldigt rastlös och går bara runt i hemmet och grubblar över allt. Jag tänker på Izak, på Nina, på Matilda och Izak, på Anton och på vad som kommer hända på måndag. Jag är medveten om att den där bilden kan komma ut vilken sekund som helst. Ett tryck för personen och alla kommer kunna se den.

Efter att jag gjorde slut med Anton har vi bara ignorerat varandra i skolan. Förutom en gång när Anton gick fram till mig dagen efter och ville förklara sig, men jag sa åt honom att det inte fanns något han kunde säga som kunde förändra vad känner. Därefter har vi inte sagt ett ord till varandra. Nina håller sig också borta. Fast hon försökte inte förklara sig, utan hon bara såg på mig med ledsna ögon som jag bara viftade bort med blick. Dem andra tjejerna umgås inte heller med henne efter att jag berättade vad hon gjorde och Matilda ville även följa med mig hem och bara rå om mig. Fast jag är inte känslomässigt påverkad. Istället känner jag en slags lättnad. Som att släppa en tung sten ifrån bröstet. Dessutom är jag lite misstänksam kring Matilda. När hon gick vidare så fort efter det där med Izak och så känns det som att hon har något i kikaren. Därför håller jag mig borta från sleep-overs med henne ett tag.

Vad det gäller Izak så vågade jag inte gå fram till honom i skolan. Mest för att hälften av gångerna var han med Matilda. Jag fattar verkligen inte varför hon ska hålla på med honom igen. Med tanke på hur ilsken hon var emot honom, för inte alls länge sedan, så borde väll hon hata honom för resten av livet?

En liten tanke kan passera förbi. En dömande tanke. Kan hon göra det för att göra mig svartsjuk? Är det här hennes sätt att ge tillbaka? Såklart är det en löjlig tanke, för varför skulle hon göra något sådant? Hon kan vara lite galen ibland, men så lågt sjunker hon inte.

Jag bestämmer mig för att ta bussen till Wille eftersom om jag fortsätter sitta på mitt rum och grubbla så kommer jag explodera. Min hjärna kommer säga ifrån att nu räcker det med alla negativa- och ångesttankar.

När jag kommer in till anläggningen så sitter han och två andra ungdomar plus en vuxen vid matbordet och spelar kort.

- Hej, Wille, förlåt att jag kommer oanmäld, hälsar jag och ger honom en kram.

- Det är okej, ska du va med? Han nickar mot kortleken i mitten. Vi ska precis börja en ny omgång.

- Visst, säger jag och slår mig ner bredvid en svarthårig tjej som ler mot mig.

- Det här är Alexia allihopa, min syrra, förklarar Wille och blandar korten smidigt med händerna.

- Najs, säger en kille med ljust hår och tydliga fräknar. Han ler väldigt gulligt och jag skulle aldrig tänka mig någon som honom skulle hamna här. Fast det är såklart, jag vet ju inte hur han är bara genom att se hans utseende.

- Det där är Jocke. Han pekar på en kille med en kort skäggstubb och axellångt mörkt hår som han håller på och sätta upp i en tofs.

- Tja, han ger mig en lätt vink och jag ler tillbaka.

- Douglas, han där med fräknarna.

Douglas skrattar till och ger Wille en lätt knuff.

- Och Antonia, emo-tjejen.

- Eeej! tjuter hon och skakar på huvudet. Bara för att jag har svart hår och en näs-piercing betyder inte det att jag är ett emo! protesterar hon.

- Och jag är Karin, säger damen som sitter lite avskilt från bordet. Vill du ha något att dricka?

- Nej, tack, svarar jag och tar emot korten som Wille delar ut.

Vi kör en runda Poker och jag märker att dem har kommit ganska nära varandra på kort tid. Fast jag antar att det är självklart eftersom dem ses direkt efter skolan och innan. Dem måste ha spenderat mycket tid tillsammans på dem här få dagarna. Jag gillar stämningen som är här. Det känns chill och skönt. Inte alls som jag hade trott att det skulle vara på ett ungdomshem. Fördomen är att alla är bråkiga och att alla ungdomar har aggressionsproblem. Fast så är inte alls dem som jag träffar nu. Dem är faktiskt väldigt roliga och trevliga.

- Nästa gång slår jag er! försäkrar jag med glimten i ögat när jag och Wille går mot hans rum.

Jag förlorade nämligen stort mot alla.

- What's up? frågar han när jag har stängt dörren och han slänger sig på sängen.

- Alltså, egentligen kom jag inte hit för att prata, jag vill helst bara glömma allt som har hänt, säger jag och sätter mig bredvid.

- Fast är det inte skönt att få ut allt liksom?

- Jo ... kanske, du har det bra här eller?

Han vrider sig lite.

- Ibland, som dem här stunderna, men alla är inte lika trevliga som dem, till exempel är det en som bara försöker rymma hela tiden och pratar aldrig med någon. En annan, kille, bråkar alltid med allt och alla. Personalen är ganska najs, men dem är också hårda och ibland känner jag bara att jag är som i ett fängelse. Vilket jag kanske förtjänar efter vad jag har gjort emot mig själv.

- Tänk inte så Wille, jag önskar att jag bara kunde få ut dig härifrån. Jag saknar dig hemma och det gör mamma också, vet du.

Han fnyser och säger att han inte bryr sig.

- Hon är din mamma trots allt, det är hon som alltid funnits för dig, hon är mer mamma än vad pappa är din pappa.

- Jo, visst, säger han ironiskt.

Han verkar fortfarande inte fatta. Fast jag är övertygad om att han kommer förstå snart.

Vi fortsätter prata om livet och allt mellan himmel och jord. Ett riktigt djupt samtal som har sina ytliga stunder.

Senare så åker jag hem och då har mamma köpt sushi som vi äter framför tv:n. Hon frågar lite om skolan och jag säger det vanliga; Det går bra. Jag berättar inte att jag besökte Wille utan säger bara att jag var hos Matilda.

På kvällen har jag svårt att sova, just för att alla tankar kommer tillbaka när jag inte gör något aktivt. Som att ligga helt stilla i mörkret. Det är så mycket som hjärnan måste bearbeta, känns det som. Därför kan jag verkligen inte hindra mig själv att dra fram mobilen och skrolla igenom notiser. Jag har inget bättre för mig egentligen. Då ser jag ett missat sms från Okänd och jag stannar upp direkt.

Jag undrar vad morgondagen har att bjuda på.

Det vart lite deep förra gången jag skrev till er, bra eller dåligt?

I alla fall så har antal läsningar minskats och jag kan förstå det, jag har varit ganska inaktiv och då tröttnar folk, fast egentligen bryr jag mig inte särskilt mycket om det eftersom huvudsaken är att jag har möjligheten att skriva och lägga ut på en sån här plats. Det är skit roligt! Hoppas ni har det super bra så hörs vi i nästa kapitel<3<3

//GurlWithoutLimits