2 Words 1 Finger

18

På vägen till första lektionen så märker jag tydligt att Matilda och dem andra tjejerna ger mig elaka blickar och fnyser åt mig. Jag känner hur sorgen stiger inom mig. Jag blir så sorgsen över hur det har blivit. Samtidigt känner jag ilska över att Matilda gör en så himla stor grej av det. Det var inte direkt så att jag var otrogen med Izak. Nu utrycker hon det som att jag är värsta mördaren och såklart följer dem andra tjejerna med henne. Allt som Matilda gör och säger är det enda rätta enligt dem. Till och med Nina, som jag trodde hade blivit en väldigt trogen vän, sviker mig. Jag trodde verkligen att vår vänskap kunde utvecklas. Trodde hon skulle finnas där för mig ...

Jag försöker ignorera deras blickar precis som jag ignorerade blickarna när någon hade klottrat på rektorns dörr. Eller egentligen typ varje dag får jag dem där blickarna. Särskilt efter att Matilda började sprida det där med att det var någon galen tjej på Antons fest. Folk anar att det kan ha varit jag. Eller anar dem någon annan, men då måste Anton ha varit otrogen mot mig och det är också något som drar deras uppmärksamhet. Vart jag än står så verkar folk ha något intresse till mig och det är inget positivt i mitt fall.

Lektionen pågår som vanligt bara att jag sitter ensam vid en två-platsers-bänk idag. Inget som förvånar mig.

I morse var det som att en liten strimla av ljus visade sig. Att Izak fortfarande vill ge mig en chans är helt otroligt. Mitt i allt det här dramat så känns det lite bättre. Att någon i alla fall inte avskyr mig. Någon som inte bryr sig om alla ryktena.

Ledsen över att jag visade sanningen för Matilda, hon behövde få veta ditt sanna jag; slampan Alexia.

Sms:et hugger till i bröstet på mig. Något känns som ilska och ångest – på samma gång. Jag tänkte aldrig riktigt på vem som skickade bilden till henne, men jag borde ha förstått vem det skulle kunna vara. Jag undrar vad den här hemska personen vill mig egentligen. Varför just mig? Vad har jag gjort hen? Det känns som ett typiskt scenario från en drama film. Jag har sätt många sådan här och dem slutar alltid med att dem får reda på vem förövaren är och att det alltid är den man minst anar. Jag hoppas att jag får reda på den här personen identitet så att jag kan sätta den inför rätta. Det pirrar till när jag föreställer mig att jag sätter dit personen och kan kaxigt vinka bort personen från mitt liv. Herregud, vad jag skulle vilja göra det!

***

Efter skolan så tar jag snabbaste pendeln till mitt barndomshem i en förort inte alls långt ifrån skolan. Där jag och min brorsa spenderade mesta tiden efter att pappa dragit med Sanna. I mormor och morfars lilla röda stuga med vita knutar.

När jag står utanför den spruckna dörren så andas jag in doften av tall och brasa. Rök sippras ut genom skorstenen vilket betyder att mormor har tänt en brasa. Jag kommer ihåg vinterkvällarna då vi satt framför den öppna spisen och lyssnade på eldens sprakande dans. Det gör mig alldeles varm inombords och väldigt trygg. Här ute så visste jag att ingen skulle göra mig illa eller såra mig. Mormor och morfar var som våra skyddsänglar som alltid tänkte på vårat bästa och trots deras lite torra ekonomi så fick dem till ett säkert hem för oss båda. Trots att Sanna fick mycket grejer av pappa, eftersom han började på det där företaget som gav honom massa pengar, så fick hon nog aldrig den kärleken som jag och Wille fick här. Den går verkligen inte att köpa.

Jag slår näven tre gånger emot ingången och lite senare öppnas den av mormor. Hon ler det där gulliga tant leendet och jag slänger mig om henne. Jag känner hennes värme emot mig och den där parfymen som hon fortfarande använder. Den som doftar sommaräng.

-       Jag har saknat dig mitt lilla docke-barn, säger hon med en skrovlig röst.

Hon kallar mig oftast för väldigt gulliga saker, men min favorit är docke-barn. Jag tänker mig alltid att jag vore en söt porslinsdocka i mormors famn.