2 Words 1 Finger

7

När jag vaknar på lördagsmorgonen är det enda jag kan tänka på vad jag ska säga till Anton. Också vad han kommer säga. Vad skulle han möjligen kunna säga för att jag ska kunna förlåta honom? Eller kommer han ens försöka få min förlåtelse? Tänk om han försöker med det där som nästan hände på festen?

Det är ju bara Anton. Den där killen som bjöd mig på vår första dejt och tog med mig till hans hem. Den där killen som gjorde en överraskningsfest på min födelsedag. Han som alltid ler när han ser mig. Killen som aldrig skulle göra mig illa.

Därför blir jag så förvirrad när jag tänker på den där festen. Jag förstår inte riktigt vem han är längre.

Såklart funderar jag på om jag bara ska skippa att komma och ignorera det där hotet. Fast om jag ställer in kommer nog han ändå vilja ha en förklaring och det skulle inte förvåna mg ifall han kommer inklampande hit istället.

- Vad ska du göra idag då? undrar mamma som står vid köksbänken och lägger i två ägg i det kokande vattnet.

- Jag ska nog hem till Anton, säger jag och stoppar in en sked av yoghurten. Flingorna knastrar i munnen och den krämiga jordgubbssmaken sväljer jag sakta.

- Okej, men sov inte över, jag vill ha dig hemma ikväll, okej? försäkrar hon och vänder sig mot mig för att se om jag går med på det eller inte.

Jag nickar.

Mamma undrar om jag kan hålla koll på äggen medans hon byter om. Lite senare kommer hon in med en blå blus, vita jeans och ett svart skärp istället för hennes rosa nattlinne.

- Oj, vad fin du är idag. Vad ska du göra? säger jag med häpnad.

- Vadå? Det här? Äsch, det är inget, fnissar hon och borstar med händerna på byxorna trots att dem är alldeles kritvita.

- Kom igen mamma! Jag försöker läsa av hennes ansiktsuttryck och jag ser att hon rodnar lite smått. Ska du på dejt?! utbrister jag och blir så upphetsad att jag ställer mig upp.

- Njaa, mumlar hon.

Jag springer fram och kramar om henne. Vi står där ett tag tills jag blir för nyfiken att jag måste fråga ut henne.

- Vem är det? Är han snygg? Är han äldre än dig? Berätta nu då!

- Tar det lugnt! skrattar hon. Jag vet inte om det är seriöst än, så jag vill egentligen inte att du ska gå runt och tänka på det.

- Snälla! Jag kommer dö av nyfikenhet annars, säger jag och känner mig som ett litet barn igen.

- Jag lovar att du kommer få träffa honom om jag gillar honom, deal?

- Okej, deal, säger jag lite besviket.

När pappa lämnade oss kommer jag ihåg att mamma grät väldigt länge. Hon var borta ett långt tag och trots att hon sa att hon inte ville att det skulle gå ut över oss så var jag och brorsan tvungna att bo hos mormor och morfar ett tag. Visst, vi var väldigt små och brydde oss inte så mycket om vart vi bodde, men det var sorgligt att se henne så förstörd. Efter det har hon inte dejtat någon, i alla fall inte vad jag vet. Kanske har hon det trots allt, fast låtit bli att berätta något. Jag är i alla fall glad att se henne gå vidare.

- Säg åt Wille att äta äggen när han vaknar, okej? Vi ses sen, säger mamma innan hon vandrar ut ur dörren.

- Okej, ropar jag tillbaka.