2 Words 1 Finger

16

Jag står utanför ett trevåningshus i ett ganska litet och lugnt kvarter. Alla fönstren är täckta med rullgardiner förutom ett, där jag kan ana ett köksbord och en lampa i taket.

Mina känslor är röriga och har varit det dem senaste veckorna. Oftast vet jag inte vad jag känner eller hur jag ska agera. Nu vet jag. Jag vet precis hur jag känner och hur jag ska bete mig. Wille har alltid stått upp för mig när vi var små. Om någon bråkade med mig så bråkade dem med honom och tro mig, ingen ville bråka med Wille. Jag kommer ihåg en specifik händelse då jag var i knipa. Min första pojkvän hade precis gjort slut med mig och jag vart förkrossad. Dagen efter så hade han spridit ett rykte om att jag hade klätt av mig naken och bönat att han skulle ha sex med mig. Vilket såklart aldrig hade hänt. Han sa att det var därför han hade gjort slut. Gissa vad? Wille gick raka vägen fram till killen och slog till honom på käften. Därefter så hotade han med att göra det samma på varenda person som fortsatte sprida ryktet. Ibland så kunde jag känna att folk fortsatte kolla på mig som att jag vore en utomjording eller en seriemördare. Ändå kändes det bättre när jag visste att Wille alltid fanns där. Redo att slåss för mig.

Därför behöver jag göra det nu, fast för honom. Jag behöver vara stabil och visa att jag älskar honom. Jag får inte tänka på allt det där andra som pågår i mitt liv. Nu handlar det om Wille.

Jag slår in koden som mamma skickade till mig och går upp för två trappor för att sedan knacka på en brun dörr. Personen som öppnar är en äldre kvinna som kanske är runt femtio. Hennes hår är strävt och på väg mot att bli grått, men har fortfarande några blonda slingor kvar. Rynkorna i hennes ansikte gör det mer troligt att hon är lite äldre, men leende suddar nästan ut allt det andra. Hon ser på riktigt lycklig ut. Inte något fejkat leende bara för att hon måste. Hon ser faktiskt ut att mena det. Hon har på sig en vit kofta som går henne till knäna och ett rosa lite urringat linne över ett par blå jeans. Hon passar i den stilen.

- Hej ... eh ... jag ska träffa Wille, stammar jag fram nervöst.

- Jo, självklart! Jag är Pia förresten. Hon stäcker fram handen som jag tar tag i och skakar väldigt lätt.

- Alexia.

- Han är här borta, kom in du, säger hon och vinkar in mig.

Jag går in och tar av mig skorna och jackan i hallen. Hon visar mig förbi det rummet där fönstret inte var fördraget och, som jag trodde, är det ett kök där en man och en till kvinna sitter och dricker kaffe. Jag hinner inte ta en närmare titt eftersom vi fortsätter till ett annat rum i den här ganska långa korridoren. Till sist står vi utanför det rum som tydligen Wille befinner sig i. Jag tar ett djupt andetag.

- Det är bara att ropa om det är något, vi är tre stycken som jobbar idag, lycka till, ler hon och går tillbaka till köket.

Det låter som att hon tror att det kommer gå dåligt. Som att jag kommer behöva ropa på hjälp för att han är aggressiv eller något. Det gör mig lite frustrerad eftersom jag vet att Wille aldrig skulle skada mig. Han är inte sådan.

Jag knackar exakt tre knackningar och några sekunder går innan han står där i dörröppningen. Han ler. Det är bra. Han flyttar sig så att jag kan komma in. Ännu bättre.

Jag sätter mig på en säng som står i hörnet och ser mig omkring. Ett litet skrivbord med en svart pall står framför ett fönster med rullgardinen fördragen. På den står en burk med pennor. Till vänster om dörren står en vit bokhylla med ett par böcker i. Jag tror jag anar en kortlek och något brädspel där också. Längst ner så är det ett utrymme med två luckor och jag skulle gissa på att hans kläder som mamma tog med ligger där. Hans mobil ligger på laddning vid sängen.