2 Words 1 Finger

9

Sanna ler åt några barn som leker i en ruschkana någon meter ifrån gungorna som vi sitter i. Vi har varit här ett tag alldeles i tystnad och beundrat omvärlden.

- Så, vad har du gjort då? När jag var borta menar jag, säger hon och bryter tystanden.

- Eh, alltså inte något speciellt. Festat, tränat och kompisar, sådant där du vet, flinar jag.

- Aa, det är klart. Är 9:an svår hittills?

Det beror vad som kan vara svårt. Betyg? Inte direkt. Pluggandet? Nej. Sitt rykte? Ja, det har ju inte gått så bra direkt.

- Vet inte. Jag rycker ointresserad på axlarna. Varför är du här förresten?

Det kommer ut fel, men hon bara skojar bort det.

- Jag kommer hit och du vill direkt att jag ska åka? Känner mig väldigt speciell.

Jag vet att hon är ironisk.

Hennes ansikte har förändrats sedan senast vi sågs. Hon har liksom åldrats litegrann. Inte så mycket att hon ser gammal ut. Hon ser bara med vuxen ut. Hon fyller trots allt tjugotre nästa år.

- Men du svarade inte, har du tröttnat på Tyskland eller vadå?

Hon blir stum och jag sneglar över för att se varför hon plötsligt inte vill säga något. Då ser jag att hon är lite ledsam.

- Har det hänt något?

- Nej, nej, försäkrar hon. Det är bara det ... jag har inte varit helt uppriktigt mot er ... mot dig.

Vad ska hon berätta nu?

- Jag har inte varit i Tyskland och jobbat med någon tidning, jag har varit hos pappa.

- Va? Varför? frågar jag förbryllat och känner mig konstigt nog inte arg för att hon har ljugit för mig.

- Vi har pratat hela sommarlovet och det har varit kul att spendera tid med honom, få höra hans historia liksom.

Tystnad.

Barnen springer iväg eftersom dem kanske måste hem till middag eller något.

Efter att pappa lämnat mamma så hittade han såklart en ny, men det är tydligt att den här kvinnan har funnits mycket längre i pappas liv. I alla fall så var Sanna ganska stor då och hon fick bestämma själv vem hon ville bo hos och för det mesta bodde hon hos pappa. Kanske var det för att en tonåring som henne inte gillar att bo hos sina morföräldrar direkt. Så därför är det ingen överraskning att hon har varit hos just pappa. Däremot förvånar det mig att hon har ljugit för, inte bara mig, mamma och Wille. Varför skulle hon göra något sådant?

- Men-, börjar jag. Jag förstår inte, varför skulle du ljuga om det?

Hon leker med foten i sanden och lägger huvudet på sned.

- Jag visste att mamma var besviken över att jag bodde så mycket hos pappa när vi var små och jag ville liksom inte göra henne ännu mer besviken.

Det låter rimligt. Ändå vill jag inte låta den ursäkten duga. Nej, det är något mer som hon gömmer undan.

- Verkligen? Men vad pratade du och pappa om då?

Nu vänder hon snabbt blicken mot mig som om jag har sagt något olämpligt. Hon ser ut att försöka dölja stressen. Jag ser den dock tydligt.

- Alltså ...