2 Words 1 Finger

15

- Alex, vad kul att se dig! utbrister Izak när han öppnar ytterdörren.

Jag klampar in utan att säga något och gör något väldigt impulsivt. Jag kramar om honom. Utan att få något klartecken slänger jaga armarna runt hans mage och lägger kinden mot hans bröst. Tårarna sprutar och jag snyftar häftigt. Det här är något som är helt utanför reglerna. Sådant här gör man bara inte. Men vem annars skulle jag gå till?

Han besvarar förvånansvärt nog kramen och lutar sin haka mot mitt huvud. Han smeker sin hand mot min rygg och det känns lite tryggare än innan.

- Kom, säger han och leder mig in till ett rum som antagligen är hans sovrum.

Vi sätter oss på sängen som är bäddad i ett grått påslakan och lutar oss mot väggen. Jag torkar bort tårarna med skakiga händer och snyftar det sista innan jag sakta börjar känna mig lite normal igen.

- Jag förväntade mig inte det här i alla fall, flinar Izak och tar bort en hårslinga från mitt ansikte.

- Förlåt, stammar jag. Jag ... jag hade ingen annanstans att ta vägen, jag borde inte ha ...

Jag är på väg att resa mig upp eftersom jag förstår att han inte vill ha mig kvar. Vem vil umgås med en grinande tjej?

- Nej, stanna, det är okej, säger han och lägger hans hand på min axel. Inget grepp eller någon styrka. Bara en mjuk gest.

- Jag förstår ifall du inte vill vara med mig mer, jag är ... är helt förstörd.

Han skakar på huvudet och det gör mig lite gladare. Han kanske kan tåla en grinande tjej ändå.

- Jag bryr mig inte, alla har upp och ner gångar, till och med jag.

- Till och med du, flinar jag försiktigt och då ger han mig en lätt knuff på axeln.

- I alla fall kanske jag kan hjälpa dig med något? Att göra dig glad, han pausar och fångar mig med hans blick, gör mig glad, fortsätter han.

Jag är som förstelnad och jag kan bara se honom. Bara känna honom inom mig. Jag vill bara ha honom.

Det är som att vi båda har ett telepatiskt samtal och det slutar med ett beslut som stöds av båda sidorna. Det är ett så lätt beslut att det nästan är roande. Vi lutar oss närmare varandra och våra läppar möts. Plötsligt ser jag framför mig hur stjärnorna exploderas i tusen fyrverkerier. Jag ser hur den svarta himlen lyses upp. Jag vill inte vara någon annanstans. Här vill jag vara. Känna hans värme. Känna hans närvaro. Känna hans känslor.

Nu är dem två personerna borta. Förut var det en kille och en tjej mittemot varandra. Nu är det en. En människa som delar samma känslor. En människa som är hel. Utan bekymmer. Utan faror. Utan stress. Bara harmoni. Och kärlek.

***

Vi kysste varandra i evigheter. Fast jag ville inte sluta. Verkligen inte. Något annat hade fick honom att baka undan. Något annat hade fångat hans uppmärksamhet.

Hej, gullet! Älskade bion igår och älskar dig såklart, vi ses snart va?

Anton

Sms:et hade dykt upp på min fullt synliga mobil och Izak hade såklart sätt det. Nu har han en förvirrad och ledsam min. Det gör ont. Mer än vad jag tror jag vill känna.

- Du är helt ... alltså ... ärligt, jag vet inte vad jag ska säga, men du är inte redo, jag kan acceptera det. Men hur kunde du ändå komma? Hur kunde du sitta och kyssa mig medans ...

Jag känner tårarna komma tillbaka mot mig.

- Förlåt ...

- Nej, du måste gå, nu, säger han lugnt och samlat, men utan att kolla på mig. Utan att se mig i ögonen. Gå sa jag!

Jag snörvlar och reser mig sakta upp för att sedan gå raka vägen ut. Skorna tog jag aldrig av så därför är det lätt för mig att vandra ut.

Friskluften är inte frisk. Den är tung. Mina lungor är så tunga att det är svårt att andas. Som att någon trycker sina händer mot bröstet.

Jag börjar springa. Aldrig har jag känt mig så ensam. Så övergiven. Trots att jag har löst det med Matilda och tjejerna i skolan så kan jag inte hindra mig själv att känna mig otroligt ensam. För dem vet ingenting. Det är bara jag som går runt med alla dem här tankarna. Hemligheterna.

Efter att ha strosat runt på gatorna ett tag så hamnar jag på en bänk mitt i en park vars grönhet sakta börjar avta. Löven börjar förändras och gräsets klarhet försvinner. Jag kollar på ett par som sitter på en picknickfilt och grov hånglar. Jag vänder mig åt andra hållet för att slippa plåga mig själv.

Utan att jag är redo på det så sätter sig en väldigt gammal dam bredvid mig på bänken. Hon lägger en liten rosa handväska bredvid sig och andas ut som att hon nyss sprungit och behöver andas ut. Hon lutar sig tillbaka mot ryggstödet och puffar till sitt gråa hår litegrann.

Jag försöker inte störa mig på det. Trots att jag helst skulle vilja vara ensam just nu.

- Så, vad har hänt med dig då? frågar tanten från ingenstans som att vi känner varandra.

- Känner jag dig?

Hon flinar lite lätt och vrider sig lite i sin sittposition.

- Nej, varför skulle du det?

Jag försöker att inte tappa hakan eftersom jag aldrig varit med om något liknande. Varför kan det inte bara vara en vanlig människa? En som sitter tyst utan att lägga sig i.

- Du har i alla fall ingenting med mitt liv att göra, förklarar jag lite kaxigt.

- Jag kommer ihåg på min tid, då man som tjej hade ingenting med saker att göra, vi fick kämpa för att någon ens skulle lyssna på oss, säger hon med den vanliga hesa kärring rösten.

Jag vill inte höra om hur det var på hennes tid. För det har inte jag tid med.

- Tur att det inte är så nu.

Hon nickar.

- Om ni bara visste skulle ni vara mer tacksamma. Små problem som era kanske inte är hela världen, säger hon.

Jag känner mig plötsligt väldigt förolämpad och vreden stiger inom mig.

- Men det är inte mitt fel att folk vänder sig emot mig! Att allt bara går dåligt för mig! Det är inte mitt fel att vad jag än gör så slutar det med katastrof! utbrister jag ilsket och far upp ur bänken.

- Nej, nej, nej, ta inte ut din ilska på mig, men använd den istället på den som förtjänar det. Den som bråkar med dig borde få det där istället, insisterar hon lugnt, även efter mitt utbrott. Varför låter du folk lägga skiten på dig? Kasta av dig det istället!

Hon har rätt. Varför sitter jag här och tjurar? Den som bråkar med mig ska allt få med mig att göra!

- Tack! skriker jag när jag börjar springa hemåt, men när jag vänder mig om för att vinka så är damen borta. Lustigt, hon måste vara en snabb tant.

Jag är inte redo på att mamma och pappa sitter vid köksbordet när jag kommer hem. Jag är inte redo på vad dem berättar för mig.

Tusen tankar korsar mig. För något har tydligt hänt Wille, för varför skulle pappa annars komma? Han kommer ju aldrig. Jag tror knappast att det är Sanna direkt.

- Alexia, vi måste prata med dig om ... Wille, något har hänt ...

Lite spännande? Jag hoppas det!

Vill också påminna er om att om ni följer mitt konto (GurlWithoutLimits) så kommer jag lägga till ert senaste verk till min läslista! Så glöm inte det, puss på er.

Ps. Det här är typ första gången som tjejen på bilden ser lite ut som huvudkaraktären ... hehe

//GurlWithoutLimits