2 Words 1 Finger

6

När jag rusade hem igår glömde jag helt bort att jag hade Ninas kläder på mig. Först när jag satt på bussen så märkte jag att jag hade glömt mina egna kläder hos henne och tagit hennes kläder i utbyte. När jag stack iväg från henne så tänkte jag åka till Anton. Jag ville så gärna göra det. Fast när jag satt och funderade på det under åkturen kom jag på väldigt många anledningar till varför jag inte borde göra det. Allt jag ville var att det skulle lösa sig. Hur skulle jag samtidigt kunna glömma det som hände på festen?

Därför går jag nu till nästa lektion bredvid Issa och Rebecka utan att ha pratat med Anton. Jag svarade inte ens på hans sms. Jag vet också att han kommer leta upp mig. Så jag gör mig mentalt redo för det samtalet. Även fast jag är osäker på hur jag ska göra det.

- Hur känner dem varan? undrar Rebecka och pekar mot Nina och Izak som viskar med varandra längst bort i korridoren.

- Hon sa något om barndomskompisar tror jag, förklarar jag.

- Det verkar som att dem har historia, tycker Issa som upptaget kollar ner i mobilen.

Jag vakar över mina steg istället för att glo på dem. Som att jag brydde mig.

- Är du besviken eller? skämtar Rebecka och jag ger henne en kall blick. Vänta, du är besviken! tjoar hon.

- Käften, fräser jag.

- Men du har ju Anton, viskar hon.

Vi hinner inte prata mer om det eftersom Nina har kommit fram till oss. Jag ler brett som ett tack för att hon hjälper mig ur samtalet. Trots att hon är ovetande om det.

- Du fick med dig mina kläder igår eller hur? Har du med dig dem?

- Ja, juste! Jag har dem i mitt skåp, jag går och hämtar dem. Jag vänder mig mot Issa och Rebecka. Vi ses på lektionen.

Dem nickar och då följer Nina mig till skåpet.

- Här. Jag ger henne högen. Jag hann inte tvätta dem, men tack förresten.

- Nej, herregud det behövde du inte, jag är bara glad att du hade något torrt på dig igår med tanke på ovädret, säger hon.

Vi går tillsammans till Svenskan och hela tiden känner jag hur frågan vilar på tungan. Jag vill få ur mig den, men varje gång jag försöker går mitt hjärta upp i varv och händerna svettas. Därför avstår jag från att ställa den där plågande frågan. Är Izak din kille?

***

Eftersom det är sista dagen på skolveckan känns det som att alla rusar till lektionerna så att dagen ska gå snabbare. För mig känns det som att jag kan springa till Afrika och tillbaks utan att tiden rör sig en enda sekund. Att behöva se Anton ibland gör det inte enklare. Jag vill så gärna att allt det som hände på festen ska bli ogjort. Att jag skulle kunna gå tillbaka i tiden och skippa den där festen. För det hade gjort att jag, utan problem, skulle kunna gå fram till Anton och krama om honom just nu. Utan att tänka på Izak det minsta och allt skulle vara bra. Tyvärr är det inte så.

Jag känner kurrandet i magen och hur min mun törstas efter mat när jag känner doften. Jag skulle gissa på att det är potatisplättar. Min favorit. Blicken är fastklistrad på ingången till den högljudda lokalen och allt jag kan tänka på är när jag ska få stoppa in en tugga av den där fettiga potatisbullen.

Därför är jag inte redo på att någon drar in mig i ett klassrum och jag blir heller inte förvånad över vem som gör det. Jag känner mig verkligen trött på det här med att han ska dra mig hit och dit. Kan han inte bara gå fram och fråga?