2 Words 1 Finger

17

När jag sagt hejdå till Wille så tog jag första bussen in till centrum och tänkte från början dra hem, men sedan var det som att min kropp inte ville hänga med hjärnan.

Därför vandrar jag runt här på gatorna och betraktar människorna på dem. Jag känner mig väldigt tom, men det är bättre än att känna att jag håller på att explodera inombords. Jag vet att om jag går hem till mamma så kommer hon ha frågor. Hon kommer vilja att jag pratar om Wille eller, ännu värre, kommer hon snacka skit om honom och säga hur mycket hon tycker att han har varit en idiot. Jag kan inte fatta att hon kan vara så arg på honom. Hon borde vara arg på sig själv. Hon borde ha funnits där för honom. Varför lät hon honom springa runt mitt på natten och festa? Om det vore min son så skulle jag låsa in honom i lägenheten ifall han inte stannade hemma på helgerna. Hon bara lät honom ge sig ut i en värld som ingen tonåring borde vara med om. Plötsligt tänker jag på mig själv. På mitt liv. Hur mycket jag har festat bara på dem första veckorna. Hur mycket jag fuckade upp, eller snarare, fuckar upp. Varför finns inte mamma där för mig? Jo, för att hon bara tänker på sig själv. Det är därför Wille hamnade i den där skiten från början. Hon tänker bara på sig själv.

Som till exempel så tänkte hon bara på vilken dålig mamma hon hade varit och hur synd det var om henne när Wille rymde och jag hade tröstat henne. Sagt att det inte var hennes fel. Klart som fan det var! Hon borde ha gett sig ut och letat efter honom. Oroat sig för honom istället för sig själv. Hon är för upptagen med sig själv att hon inte märker vad som händer i hennes barns liv. Inte ens i Sannas som ljuger om var hon befinner sig. Mamma borde ha fått veta det nu. Sanna kom nämligen med pappa när dem berättade för mig om Wille. Dem alla tre besökte Wille tillsammans i lördags. Då borde väll mamma fått veta. Eller hur?

Jag blir ilsken på mamma samtidigt som jag är orolig för Wille och stressad över hur mitt röriga liv är. Fan. Jag gillade när jag inte kände någonting.

Jag vandrar vid ån som slingrar sig igenom staden och andas in den friska luften. Försöker tänka på något annat.

Jag kommer ihåg den där tanten. Fast hon känns mer som en dröm. Som en sådan där dröm då man är osäker på ifall den är verklig eller inte, men när man vaknar upp så är man ganska säker på att det var en dröm. I alla fall kommer jag ihåg vad jag hade tänkt göra när jag kom hem - och det var inte att få höra att Wille blivit inskickad på ungdomshem. Jag hade tänkt söka upp personen som skickar mig sms:en. Personen som är anledningen till att mitt liv bara har gått som en ruschkana, alltså neråt.

Fast jag har ingen aning hur jag ska lyckas med det om jag ska vara ärlig. Jag är inte bra med datorer och jag känner ingen som är det heller. Dessutom har jag tappat glöden helt. Varför ska jag anstränga mig om allt redan är förstört ändå? Personen tvingar mig att fortsätta förhållandet med Anton och därför kommer jag aldrig kunna vara med Izak.

- Alex!

Någon ropar mitt namn. Jag snor runt och ser Matilda komma rusandes emot mig.

- Varför svarar du inte? Jag har ringt dig och sms:et tusen gånger, säger hon ilsket.

- Jag ... den är avstängd, förklarar jag.

- Vafan är det här? Hon håller mobilen hårt i handen och visar upp skärmen för mig.

Där ser jag mig och Izak kyssas på den där festen. Det ser ut som att någon har ställt en kamera eller mobil på golvet. Så någon spionerade på oss inne på toaletten?

- Alltså ... jag kan förklara ...

- Sluta! Du visste hur mycket han hade förstört mig ... han var otrogen för i helvete! Du går och hånglar med honom! Alltså du är hemsk! Hör du det? Jävla hora! skriker hon argsint och jag ser hur människor stannar upp för att se efter vad som pågår.