2 Words 1 Finger

10

Jag slänger på mig den tunna jackan och sätter på musiken i hörlurarna. Adrenalinet pumpar och jag möts av kylan när jag öppnar dörren. Plötsligt ser jag en grå och ledsen himmel. Jag får hoppas att det inte börjar regna.

Mina fötter joggar förbi höghusområdet. Förbi parken. Förbi affär-gatan. Jag springer otroligt långt. Mitt huvud orkar inte tänka på något annat än vart jag ska svänga vid nästa korsning eller om jag ska byta låt. Det är skönt att slippa tankarna. Dem kan hjälpa ibland. Men oftast stressar dem bara. Jag övertänker det mesta och just nu har jag väldigt mycket att övertänka.

Efter att ha joggat runt i staden i nästan fyrtiofem minuter så känner jag en ynka vattendroppe studsa från min axel. Efter det kommer det en till på huvudet och inte långt efter öppnar himlen sig och låter vattnet blötlägga oss på jorden. Jag springer allt fortare för att komma hem, men jag är ganska långt hemifrån och det kanske jag borde ha tänkt på. Att det är en väg hem också.

Jag tappar nästan känseln i hela kroppen och mina händer skakar av kylan. Håret slickar sig fast mot kroppen och jag tar hörlurarna och mobilen och stoppar dem innanför jackan. Det är inte så mycket människor ute nu när det regnar, bara några med svarta paraplyer. Jag tänker på ifall jag hade ett paraply. Jag dreglar nästan över känslan.

När en svart Volvo stannar vid trottoaren, vid mig, så ser jag att Izak sitter i fram bredvid föraren. Fönstret åker ner och jag ser hans smil. Det hånar mig något oerhört.

- Ska du ha skjuts? Han nickar mot mig.

- Eh ... nej. Jag fortsätter jogga.

- Kom igen, ska du verkligen springa i det här vädret? Han sträcker ut handen i regent och låter dropparna hoppa på hans handflata.

- Japp, envisas jag med.

- Jag lovar, jag bits inte och mina bröder lovar detsamma.

Bilen åker efter långsamt efter och jag känner rodnaden krypa upp för halsen.

Jag stannar upp och ser det här plötsligt som en möjlighet. Hans bröder kanske kan berätta mer om Izak än vad han vill göra och på så sätt kanske jag får reda på något som får mig att automatiskt ta avstånd. Allt det där låter väldigt ologiskt andra gången jag tänker ut planen.

Så jag hoppar in utan att säga något och märker hur min stol blir alldeles dyngsur. Bredvid mig sitter en kille några år äldre än mig och han är läskigt lik Izak. I förarsätet sitter en kille som antagligen är äldst och han är inte lika lik dem andra. Dem andra har bruna ögon och brunt hår, med smala ansikten och tydliga käkben. Han har kolsvart hår och ser ut att ha ett lite mer rundare ansikte.

- Det där är Kalle och föraren här är Viktor, han är våran bonusbrorsa, men han är ändå som en riktig bror för oss, förklarar han.

Jag nickar.

- Vad gör ni ute i regnet då?

- Plockar upp tjejer som dig, säger han bredvid mig som heter Kalle.

Jag blir helt stum tills jag hör att han skrattar och då inser att han skojar. Hur kunde jag gå på det?

- Lyssna inte på honom, vi är bara ute och gör lite ärenden sådär, svarar Izak med en för avslappnad ton.

- När folk gör ärenden så gör man alltid något som man inte vill att andra ska veta om, jag blir bara mer och mer nyfiken, säger jag.

Nu skrattar Viktor och ut kommer en dov röst. Han låter som en farlig person på grund av det där ondskefulla skrattet.

- Det kan man säga är att pricka in i nyckelhålet, försäkrar han och håller ett stadigt grepp om ratten.