Släpp mig aldrig

#10 Försvunnen i tankarna #1

Efter skolan när jag mår lite bättre går jag ensam hem. Jag hade berättat allt jag drömt för Emmet. Han erkände att han bara va ute efter ligg men ville försöka att ha ett seriöst förhållande, jag tror inte att det kommer gå så bra...

Mitt i allt tänkande märker jag att jag går mitt på bilvägen och hör en bil komma men hinner inte springa och bilen slirar.

*PANG*

"Gumman hur mår du? Hallå? HON ÖPPNAR ÖGONEN!" hör jag någon säga.

"Var är jag?" säger jag och gnuggar mig i ögonen.

"Sjukhuset, du blev påkörd" säger kvinnan vid sängkanten och kramar om mig.

"Vem är du? Vad gör du här? Vem är jag?" for de ur mig.

Hon hinner inte svara utan en läkare kommer.

"Hon har minnesförlust, ingen ide att försöka få in något i hennes minne just nu, låt henne vila" läkaren kollar allvarligt på mig med sina läskiga ögon.

"Varför har jag blått hår?" frågar jag.

"Vi berättar allt senare ta det bara lugnt." säger läkaren och båda lämnar rummet.

De enda jag minns är en krasch och att jag gick och tänkte på någon, men vem? Mitt i allt tänkande kommer en väldigt lång kille in, vackraste ögonen jag sett i hela mitt liv? Vad jag minns i alla fall. Dem finaste hittills.

"Hej Rose! Hur är det?" säger den snygga killen som står vid sängen.

"Rose? Vem fan är det?" säger jag och stirrar i hans ögon.

"Du! Du heter egentligen Rosebell och kallas både Bella eller Rose. Förresten jag är Emmet!" svarade han vänligt och kramade mig.

Jag kramar om honom och känner igen hans doft. Jag kände mig lugn och trygg. Jag fick upp ett minne, jag och Emmet står på en strand och kysser varandra. Jag drar mig bort från honom och bara stirrar mot ingenstans.

"Vad är det?" frågar han oroligt.