Släpp mig aldrig

#13 Jag är din ros

Flisan drar sig bort och springer iväg glatt. Jag och Emmet håller fortfarande om varandra.

"Jag brukar kalla dig min ros" säger Emmet och jag ler och håller om honom ännu mer och han bär upp mig till mitt rum och sätter mig på min säng. "Godnatt min ros" säger han och pussar mig på pannan och jag får upp ännu ett minne.

Jag satt på en gunga, Sofie bredvid mig och Emmet kommer gåendes mot oss. När han är framme går Sofie iväg. Sen suddas allt ut av att Emmet skakar om mig.

"Hur mår du?" frågar han och ser rädd ut.

"Det är ingen fara fick upp ett nytt minne" jag ler mot honom och han ler lättat.

"Okej bra"

"Vrf var jag så irriterad förut när du va i närheten?" frågar jag och håller i hans hand, han pillar mellan mina fingrar.

"Ehm... Haha ja du tyckte att jag var en irriterande liten unge" han skrattar me sitt jättegulliga skratt.

Jag skrattar också lite. Han kollar på mig med sina vackra ögon och när han närmar sig för att kyssa mig så drar jag mig undan och kollar bort. Men han håller kvar min hand.

"Förlåt men jag kommer ju bara ihåg lite av dig och så. Men känner inga direkt känslor för dig..." säger jag.

"De är lugnt, bara du inte blir kär i Patrik!" säger han och jag kollar frågandes på honom. "Han är en idiot som bara playar runt bland tjejer."

Jag ler smått och försäkrar honom att jag inte kommer falla för honom. Den här gången tar jag tag i hans nacke och drar honom mot mig. Jag kysser honom och han håller om min höft. När vi avslutar kyssen så ler vi mot varandra.

"Jag är din ros" säger jag och han ler ännu mer och kramar mig.