Släpp mig aldrig

#21 Änglar

När jag vaknar den morgonen är jag kvar i de ljusa huset me blommiga kläder. Skillnaden är att jag känner mig väldigt hängig och när jag går för att fixa frukost kan jag knappt öppna skåpen.

"Hur känner du dig?" frågar Paulina ödmjukt.

"Känner mig väldigt hängig och svag, vad var det i äpplet?" frågar jag och sätter mig ner på golvet av utmattning.

"Du kommer känna såhär ett tag tills ja du märker." hon ler lustigt tills hon går mot baksidan.

Jag får panik men kan knappt röra mig, känns som att hela min kropp är en stor sten men jag lyckas ta mig till ytterdörren och öppna. Paulina verkade inte bry sig så jag försöker springa och när jag kommit tillräckligt långt bort så snurrar allt och jag helt plötsligt slår till ett träd och faller ner på en sten nedanför. Allt blir svart.

Jag känner ingenting, varken smärta eller glädje. Jag minns allt, innan och efter olyckan. Jag ser mig om och ser mig själv ligga i en sjukhussäng, likblek och mitt blåa hår är flätat åt ena hållet och jag har på mig en vit spets-klänning med händerna på bröstet med en bukett blåa väldigt vackra blommor som har samma färg som mitt hår.

Jag är död.

Emmet kommer in i rummet och jag vill bara hålla om honom och när jag springer igenom honom påminns jag av den hemska tanken att jag är död och aldrig kommer få prata med honom igen.

"Rose min älskade, de skulle aldrig blivit såhär om jag följde dig efter skolan. Du skulle aldrig blivit påkörd och tappat minnet." han snyftar till och fortsätter. "Önskar att du var här nu och jag kunde kyssa dig, hålla om dig i timmar och berätta hur mycket du betyder för mig. Rosebell Karolin Wattson du kommer föralltid vara den enda för mig. Nu är du en vacker, vacker ängel som vakar över mig och din familj." han blir tyst en väldigt lång stund tills han fortsätter. "Patrik har börjat supa och knarka. Vissa tjejer som till exempel Sofie har börjat skära sig. Vi saknar dig så mycket. Önskar vi kunde spola tillbaka tiden."

"Jag är ju här Emmet, det är jag alltid!" skriker jag men kommer på att han inte kan höra mig.

Emmet gråter och jag kan inte göra något. Änglar borde inte få ont men jag hade en riktigt dålig magkänsla och ont i hjärtat.

"Det blir bra ska du se" jag kollar bakom mig och ser Flisan.

Jag gråter nästan men de kommer inga tårar.

"Flisan..." jag kan knappt andas, inte för att änglar andas men jag är ny med det här.

"Han klarar sig tro mig Rose, kom nu vi måste gå" hon tar min hand och vi går genom en lång sjukhuskorridor tills det kommer ett starkt ljussken och helt plötsligt är vi i himlen.

"Varför väntade du på mig?" frågar jag.

"Vi visste att du skulle komma så det var ingen ide att åka utan dig." hon ler och kollar runt.

Vi ser massor av människor som dött, kända och okända.

Så jag är död och ska leva såhär nu? Jag vill ju leva med Emmet ingen annan.

"Emmet kommer så småningom om, han älskar dig med och kommer inte gå med på att leva utan dig. Ha tålamod"

Hon läser verkligen tankar bra. Emmet kommer snart. Äntligen kan jag ta det lugnt och njuta av det underbara livet.

-----------------------

Då var boken slut!

Om jag hade läst den hade detta varit ett dåligt slut men jag gillar det ändå.

Hon träffar Flisan igen och Emmet kommer ju senare.

Hoppas nu gillar boken! Ska skriva en uppföljare baserat på deras änglaliv senare så ni kan va lugna! :)

Ha det bra!

ByNinja