Släpp mig aldrig

#11 Försvunnen i tankarna #2

Jag svarar inte så Emmet börjar skaka i mig så kollar jag på honom.

''Förlåt fick typ upp ett minne...'' säger jag tyst.

''Aha vad var de då?'' frågar han och sätter sig på sängen.

''Vi stod på stranden och kysstes, vet du något om det?'' frågar jag och ser ett leende på hans läppar.

''Hehe ja asså jag är din kille. Så de är inte så konstigt om du känner igen mig lite och så.'' jag kollar på honom som om han skämtade.

''Okej men vrf har jag blått hår och massa piercingar?'' frågar jag.

''Haha ska jag berätta allt om dig själv istället kanske?'' jag nickar och han fortsätter. ''Okej, du heter ju Rosebell och i början av 9an så hade du färgat håret blått och sen började du pierca dig därefter. Du gillar din stil väldigt mycket och din bästa vän heter Sofie. Du tycker att jag är en idiot men gillar mig ändå på något sätt. Va mer kan jag berätta? Kvinnan som va här tidigare var din mamma och du har 2 bröder också.'' berättar han och jag känner mig förvirrad.

''Jag måste sova lite, har ont i huvudet.'' säger jag och blundar.

Han pussar mig på pannan och går sedan iväg. Man hör hans steg. Jag tänker väldigt länge på de han just berättat men vad jag än försöker att minnas kommer bara bilder upp från minnen av Emmet. Så öppnar jag ögonen och märker ärret på min arm och tänker vafan är de här? Jag får inte upp ett enda minne av det. Inte några minnen alls, hur ska jag kunna leva med någon som tydligen är min mamma men jag inte har någon aning om vem de är egentligen förresten? Hur ska allt bli när jag kommer ifrån detta dårhus?

------------------------------------------------------

Hej!

Jag har ingen aning om hur jag ska avsluta denna bok eftersom jag vill börja på flera andra men de blir för mycket.

Men bara så ni vet avslutar jag denna bok snart! De blir nog 2-6st kapitel till!

Ha de bra!