Släpp mig aldrig

#16 Bildminne

Emmet sov hos mig inatt, jag kände mig inte trygg i rummet som verkade vara mitt enligt Emmet. De var inte snyggt. Mörkt och dystert, en konstig dator med massa bilder. Jag tänkte kolla på dem sen.

Jag bad Emmet gå hem, vilket han gjorde efter flera minuters övertalning.

När han gått ut ur rummet och jag hör trappstegen så sätter jag på datorn och så behöver man skriva in något lösen. Jag går ner till kvinnan som är min mamma och frågar.

"Jag vet inte du vägra berätta förut men kolla i böckerna eller under datorn, du kanske har skrivit det där?" svarar hon.

Jag nickar och går tillbaka och kollar i de få böcker jag har men hittar ingen men under datorn fanns en lapp me något konstigt ord men jag skriver in det och datorn öppnas.

Bland bilderna ser jag när jag haft brunt och blont hår, bilder på några personer som liknar mig, jag kanske har bröder? Äh, skit i.

Jag lägger mig i sängen och tänker på allt möjligt men orkar inte bry mig just nu egentligen.

"VA NEJ JÄVLA ÄCKEL LÅT MIG VARA!" min mamma kommer in och skakar om mig.

"Du drömde bara Rose" hon pussar mig på pannan och jag nickar.

"De menas me att du kan gå, jag mår bra" hon går och jag somnar om efter ett tag.

När jag vaknar så blir jag rädd men kommer fort ihåg att de tydligen är mitt rum. Jag kollar i garderoben och hittar ett par snygga jeans som är snyggt sönderslitna vid knäna och sedan ett vanligt vitt linne me lite urringat. Eftersom de inte såg jättebra ut tog jag även en kofta me panda luva och panda tassar på, rätt gullig.

"Godmorgon" säger mamma.

"Godmorgon" svarar jag och tar lite saft.

"Ska du inte ha någon macka eller så?" frågar hon sedan.

"Nej de är lugnt" jag dricker de sista av saften och börjar gå mot ytterdörren.

"Du behöver ingen jacka de är varmt ute. Vart ska du?" frågar hon.

"De är ju skola ellerhur?" svarar jag som om de vore självklart och mamma bara ler så går jag.

De var 20min kvar tills vi började men jag måste ju hitta också, hittade bara schema igår men ingen vägbeskrivning. Som om de finns me på schemat. Mitt i allt tänkande får jag en kram av Emmet.

"Vilse eller?" säger han och skrattar.

"Nej, eller jo typ" jag kollar bort och han bär upp mig. "Vafan?"

"Jag brukade bära dig väldigt ofta förut ta de lugnt"

Jag ler och kollar ner i marken, så jävla långt ner, seriöst hur lång var han?! Jätte eller?

"Våga bara tappa mig" mumlar jag.

Emmet skrattar bara och så ser jag skolan, när vi kommer in på skolgården har Emmet släppt ner mig men alla kollar och kliar sig i nacken.

"De va ett tag sen och dem har undrar var du var men jag sa att du va på semester." säger Emmet.

"Berätta sanningen men stick inte ifrån mig jag vet ju ingenting typ ju." jag tar tag i hans arm, som kändes som om den var flera meter upp i luften också men lagom biff. Undrar om jag tänkte så innan.

Emmet ler och vi blir direkt skickade till skolsköterskan av läraren för att hon skulle fråga mig några frågor.

---------------------------------

Hej!

Ska snart avsluta boken, finns inte mycket mer att skriva och ska skriva nya berättelser.

Snart 800 läsare på denna bok, ni är för grymma!

Ha de bra så länge!

ByNinja