Släpp mig aldrig

#20 Bara blommigt?

Jag försöker ställa mig upp men märker snabbt att jag sitter fast. Jag kollar ner på mina händer och ben och märker fort att jag sitter fast. Alla går ut ur rummet och, LÅSER IN MIG?

Jag sitter bara och gör ingenting i flera timmar. Om de kliar kan jag inte klia så börjar nästan få psykbryt. Efter ett tag kommer de in två män och tar loss mig men tar med mig till en bil och åker i ännu fler timmar. Tillslut är vi framme och de första jag ser är ett hus mitt i en skog och en kvinna kommer ut, männen pratar me henne och kommer sedan med till mig.

"Du ska bo här ett tag" säger han och sedan öppnar han dörren och jag går motvilligt in till huset.

Huset var rött men inuti var allt vitt i princip och i mitt rum på övervåningen med låsta fönster fanns bara en säng. Skämtar dem eller? De fanns även en byrå me kläder jag hatar, blomninga klänningar och tanttrosor.

"VAFAN ÄR DET HÄR?!" skriker jag och får fort ett lugnt svar.

"Dina kläder, nöj dig" kvinnan var spinkig men väldigt skrämmande.

Hennes blick dödade kändes det som och det var bara jag och hon som bodde här. Hon hade rött hår till rumpan i en fläta och en enkel blommig klänning. Ansiktet var mulligt men gulligt. Lite väl mycket smink bara.

"Hur jävla länge ska jag vara här?" frågar jag lite irriterat.

"Så länge det behövs" svarar hon utan att göra en enda min.

"Vem är du ens?" frågar jag och tar ett äpple, helt knallrött.

"Fråga innan du tar något"

"Jag frågade något" säger jag och tar en tugga av äpplet, så himla smakrikt.

"Jag heter Paulina och tar hand om barn som psykar ut pågrund av sorg typ, vem gäller de med dig?" frågar Paulina.

"Flisan, en söt liten tjej med cancer, vet du om hon överlevt?" frågar jag.

"Jag får svar imorgon, gå och lägg dig istället"

"Klockan är 4 på eftermiddagen?" hon svarar inte utan stirrar bara på mig med en menande blick och jag tar händerna upp i luften och går upp och lägger mig.