Släpp mig aldrig

#14 Denna tjej hade inget hår

Jag har varit på sjukhuset i snart en vecka och Emmet kommer hit varje dag. Min mamma kommer knappt, förstår inte varför. Jag har inte tagit någon promenad på 3 dagar så har inte sett Flisan heller. Hon var en liten ängel som får en att vilja leva på nytt varje gång hon log.

"Kan vi ta en promenad?" frågar jag Emmet.

"Du saknar Flisan va? Hon är en charmig liten tjej faktiskt." han tar tag i min hand och vi går mot hallen och när vi gått i en kvart utan ett spår av Flisan börjar jag ge upp.

Men väl framme vid min dörr sitter en liten tjej som liknade Flisan otroligt mycket men denna tjej hade inget hår?

"Har du gått vilse?" frågar Emmet.

"Nej jag ska träffa Belle!" då kände jag igen henne, de var Flisan.

"Hej Flisan vad har hänt?" frågar jag och får världens kram.

"De faller av efter min behandling. Mamma säger att de kommer bli bra men jag får bara ondare så jag undrar om hon ljuger ibland." de ser ut som att hon ska gråta så jag håller om henne extra mycket.

Både jag och Emmet förstod att hon hade cancer. Men jag ville inte att hon skulle dö, hon är så söt, rar och snäll. Hon förtjänar inte de här som 4åring!

Vi följer med henne till hennes rum och möter hennes mamma. Hon lägger Flisan i sängen och ber oss följa med till hallen utanför rummet.

"Tack för att du gör min lilla älskling glad. Hon pratar om dig varje dag, om ditt vackra hår och hur underbar du är. Jag är verkligen tacksam över det. Hennes pappa dog i cancer för ett tag sedan och nu fick hon de också. I lungorna tyvärr men hopp finns ju alltid." hon ler smått mot mig och ser ut att vilja gråta, vilket jag också vill så Emmet håller om mig lite. "Du betyder verkligen mycket för henne och hon ler varje dag när hon tänker, pratar eller träffar dig som du säkert märker."

"Aa. Flisan är verkligen en jättesöt tjej och förtjänar inte detta. Jag försöker ju så gott jag kan. Själv va jag med om en bilolycka och tappade minnet. Minns bara Emmet." jag kollar upp mot Emmet och ler. "Jag får ju henne på andra tankar märker jag men idag sa hon en grej, hon sa att hon alltid har ont och så. Hon sa att du sagt att de blir bättre men hon börjar ge upp. Men jag ska försöka hjälpa henne. De lovar jag."

Me de sagt så går vi in till Flisan igen och hon skiner upp som en sol. Jag går fram till henne.

"Flisan skulle du vilja ha likadant hår som jag?" jag sätter mig ner bredvid sängen.

"Ja!" svarar Flisan och ler stort mot mig.

"Ska vi köpa en peruk då? Då får du fint blått hår och de går inte av bara när du sover måste du ta av den." jag ser hopp i Flisan ögon.

Hon nickar och kramar om mig.

"Du är bäst Belle" säger Flisan.

De fick mitt hjärta att värmas. Flisans mamma hämtade en dator och vi kollade efter peruker tills vi hittade en perfekt blå som Flisan ville ha. Hon var så glad och förväntansfull, men så kom jag och tänka på att hon kan dö när som helst. Tänk om hon aldrig får ha på sin peruk och vara glad? Tanken fick mig att rysa.

Vid 8 tiden så kom en läkare in och bad mig återvända till mitt rum. Flisan skulle ta några blodprov.

Väl framme vid mitt rum så pratade jag och Emmet till klockan 11 tror jag och somnade efter de. Men minns att Emmet sa 'Godnatt min skatt'. Han brukar ju säga ros? Aja något nytt skadar aldrig.