Dilemma

1

Sam's perspektiv

Jag sjunger tyst för mig själv medan jag skrollar ner i instagram, jag är på väg hem från jobbet och klockan är 18.36. Plötsligt hörs det något vilket får mig att vända mig om och granska omgivningen bakom mig, det är tyst och tomt. Jag rycker på axlarna och fortsätter att gå men lite snabbare, det hörs något igen från buskarna. Jag tar ett djupt andetag och stirrar på buskarna, det känns så obehagligt. Jag känner att någon iakttar mig, vart enda steg jag tar. Med snabba steg fortsätter jag, helt plötsligt springer en stor svart katt ut från buskarna.

Jag hoppar till och lägger handen på bröstkorgen, snabbt tar jag ett djupt andetag. Det var bara en katt, du kan vara lugn nu! Va inte så feg!. Jag ser den stora byggnaden,  snabbt trycker jag in portkoden och öppnar dörren. Det tar inte lång tid innan hissen kommer, jag kliver in och trycker på våning 3.

Jag ställer mig framför den bruna dörren och tittar på brevlådan, Samantha Scott står det på dörren. Jag låser upp dörren och öppnar den sedan går jag in. Jag har tagit examen för 4 månader sen och mina föräldrar gav mig den här lägenheten som present.

Jag tittar runt, det är stökigt, luktar instängt och det är mörkt. Snabbt tänder jag lamporna och öppnar ett fönster.

''Home sweet home'', mumlar jag för mig själv leendes.

Det första jag gör är att gå raka vägen mot köket och där står min absoluta bästa vän, mitt kylskåp. Snabbt öppnar jag kylskåpet och tar ut pastan som jag hade lagat igår, jag tar gaffeln som är på diskbänken och äter.

''mmmhm vad gott, jag visste inte att du var så duktig Sam'', mumlar jag och fortsätter äta.

De flesta tycker att jag är konstig för att jag äter pasta hela tiden men vad ska jag göra? Det är så det händer när man inte kan laga mat och bor ensam. Vissa tycker även att jag är äcklig som äter pastan kall men jag gillar ju inte att värma den, det är bara tidslöseri och jag är för hungrig.

När jag är klar så ställer jag tallriken i disken och tittar på alla smutsiga tallrikarna som har varit där i flera dagar.

''Äsch jag får diska imorgon'', säger jag och tar nutellaburken med sked till vardagsrummet.

Jag sätter på TV:N och börjar leta efter en bra film, plötsligt plingar det på dörren. Suckandes ställer jag mig upp.

''Kan man aldrig få vila ifred efter en lång dag på jobbet?!'', ropar jag högt och öppnar dörren.

Framför mig står Zayn som är lutad mot dörröppningen och flinar. Jag ger honom en sur blick. Zayn är min barndomsvän, rättare sagt min bästa vän.

''Varför är sötnosen så sur?'', han kliver in och tar av sig sin skinnjacka, jag stänger dörren efter honom och följer efter honom till vardagsrummet där han sätter sig på soffan och äter ur min nutella burk.

''Skojar du eller?!'', utbrister jag och tar våldsamt burken ur hans händer. ''Den är min''.

''Chilla, du kan väl dela med dig lite?'', flinar han och hoppar närmare mig.

Jag slickar på skeden långsamt bara för att göra honom sugen och skakar flinades på huvudet.

''Snälla'', han puttar ut underläppen.

''Vad vill du Zayn?'', frågar jag och suckar.

''Jag vill att du hjälper mig'', säger han med blicken på nutella burken.

''Med vad? Vad har du gjort nu?'', frågar jag och höjer på ögonbrynen.

''Alltså du är ju rätt så duktig på datorer och så..'', börjar han men jag avbryter honom.