Dilemma

26

''Sam?'', jag tittar upp och ser Zayn, han sätter sig ner bredvid mig på trappan. ''Vad är det?''.

''Är du dum?'', jag tittar på honom med höjda ögonbryn. ''Du såg vad som hände!''.

Zayn skrattar tyst och skrattar förmodligen åt hur jag betedde mig, han skakar på huvudet och rycker på axlarna.

''Det är lugnt'', han lägger handen på min axel. ''Du var bara nervös''.

''Zayn!'', jag knuffar bort handen. ''Det är Jasons mamma! Jag skämde ut mig framför henne!''.

''Hon kommer aldrig döma dig''.

''Har hon sagt något efter att jag gick ut?'', frågar jag tyst, rädd för svaret.

''Ja'', snabbt tittar jag på honom. ''Hon sa att du var en konstig tjej och att du inte passade in i deras familj''.

''Va?'', är jag den enda som är förvirrad? Min chans är totalt blåst nu. ''Vad gjorde Jason då?''.

''Inget, han höll med henne.'', han rycker på axlarna, jag svarar inte utan bara fortsätter att titta på honom. Mina händer börjar darra och jag känner viljan av att gråta. ''Hey, jag bara skojar med dig''.

''Nej, hon sa det'', jag skakar på huvudet och tittar ner. ''Jag är missbildad!''.

''Sam, jag bara skojar'', Zayn drar in mig i en kram. ''Hon sa aldrig något om dig, hon vet att du är nervös.''

''Är du säker?'', jag tar ett djupt andetag. ''Vad borde jag göra nu? Hur kan jag fixa det?''.

''Ingenting'', Varför är han så lugn?! Jag får panik av honom. ''Bara gå in och va dig själv, du behöver inte imponera henne''.

''Men jag vill'', suckar jag.

''När har du blivit den tjejen?'', han tittar en lång stund på mig. ''Du brydde dig aldrig om vad folk tycker om dig''.

''Jag vet inte Zayn, Jasons mamma sitter där inne och jag sitter här. Dessutom så skämde jag ut mig själv framför henne!''.

Zayn suckar och ställer sig upp, han sträcker fram sin hand och tar tag om min arm sen drar han mig upp. Jag tittar förvirrat på honom, Zayn skakar på huvudet och pekar mot dörren. Snabbt med uppspärrade ögon skakar jag på huvudet, han suckar och knuffar mig mot dörren sen öppnar han dörren och knuffar in mig.

''Skäm inte ut dig den här gången.'', innan jag hinner säga något så stänger han dörren.

Jag suckar och tar ett djupt andetag. Okej Sam, du kan inte gömma dig för alltid. Jag rättar till min rygg och går in mot vardagsrummet, Jason och hans mamma sitter på soffan och pratar. Jag tror inte jag har sett Jason såhär glad innan, men vem blir inte glad av att se sin mamma? Jag inser nu hur mycket jag saknar mamma.

''Hej'', säger jag med hes röst, snabbt harklar jag mig. ''Förlåt för mitt beteende, jag var bara...nervös''.

Jasons mamma tittar på mig länge innan hon ler ett varmt leende, hon klappar på soffan bredvid sig. Jag ler tillbaka och sätter mig bredvid henne, hon drar in mig i en kram vilket chockar mig. Jag ser hur Jason ler mot mig och blinkar med ena ögat.

''Det är okej'', hon drar sig tillbaka och skrattar. ''Vi alla har varit nervösa nån gång i vårt liv''.

Jag vet inte vad jag ska säga så jag bara ler mot henne och tittar på Jason, han ser väldigt nöjd ut. Jasons mamma börjar prata om olika saker, hon berättar även hur hon betedde sig första gången hon träffade Jasons pappas mamma. Jag märker hur Jason blir obekväm när hon nämner hans pappa men väljer att inte fråga, iallafall inte framför hans mamma.

''Jag är så glad att ni två kom överens'', Jason lutar sig bakåt i soffan. ''Jag var rädd att något skulle hända''.

Jag och hans mamma tittar på varandra och skrattar.

''Varför skulle vi inte? Hon verkar vara en bra tjej'', ler hon mot honom. ''Jag känner att hon kan hjälpa dig och sluta med allt det här du håller på med''.

''Mamma..'', Jason suckar och rättar till sig. ''Snälla börja inte nu''.

Jason går iväg till köket för att hämta dricka, hans mamma vänder sig om och tittar på mig.

''Samantha, hjälp honom'', jag tittar på henne förvirrat. ''Han behöver dig''.

''Vad menar du?'', frågar jag.

''Jag vet att Jason älskar dig verkligen, det ser jag på honom'', jag ler mot henne. ''Men jag vill att du hjälper honom att sluta med allt det här, jag är inte glad över att min son är en kriminell''.

''Oroa dig inte'', jag lägger handen på hennes axel och ler. Jason kommer in med drinkar.

''Vad snackar ni om?'', frågar han och sätter sig ner.

''Vi snackade om dig'', säger hans mamma, Jason höjer på sina ögonbryn och tittar på oss. ''Du har växt en hel del''.

Jason flinar och rycker på axlarna, han ger oss drinkarna och dricker själv ur sin drink. Hans mamma tittar bara på honom och studerar hans rörelser, jag antar att hon saknar honom väldigt mycket. Men jag förstår henne verkligen, jag menar hur många gånger träffas de egentligen under ett år? Det är hennes son trots allt, plus man kan inte undvika att älska honom till och med jag som alltid är där med honom saknar honom ibland.

''Samantha!'', jag hoppar till och tittar på Jasons mamma. ''Har jag berättat vad Jason brukade göra när han va liten?''.

Jag skakar leendes på huvudet. Jasons mamma skrattar och börjar berätta vad han brukade göra, Jason blir röd i ansiktet och försöker att tysta ner sin mamma men hon fortsätter att prata och skratta. Jag tror inte jag har sett den här gulliga sidan av Jason tidigare, han är ju precis som alla andra, killen skäms, rodnar och blir nervös. Det trodde man aldrig.

''Oj, klockan är så mycket!'', säger Jasons mamma efter flera timmar, det var verkligen jätteroligt att hon kom och vi har kommit överens. ''Jag borde gå nu''.

Både jag och Jason ställer oss upp efter hans mamma och tittar förvirrat på henne.

''Gå?'', frågar Jason. ''Ska du inte sova över?''.

''Nej, jag kan inte'', hans mamma tittar ledsamt på oss. ''Jag skulle älska att spendera mer tid med er men jag måste åka''.

''Men du kommer väl igen?'', frågar jag.

''Nån gång'', ler hon.

''Och då måste du sova över'', säger Jason bestämt.

Hans mamma skrattar och nickar, vi går mot dörren och hon tar sina saker.

''Ta hand om varandra nu'', hon ger oss varsin kram. ''Hejdå''.

''Hejdå'', säger vi samtidigt och stänger dörren.

Jason tittar ner leendes på mig och kysser mig.

''Du va fantastik''.

''Din mamma är så cool!'', jag springer mot soffan och slänger mig på den. ''Jag älskar henne redan.''

''Och hon älskar dig'', Jasons ord får mig att rodna men le stort. ''Men inte lika mycket som jag''.

''Och jag älskar dig'', jag lutar mig mot honom och kysser honom.