Dilemma

16

Sams perspektiv

Jag vaknade av att någon knackade på dörren, igår kom Zayn och skrek på Jason att de bråkade men sen lugnade de ner sig och jag fick träffa Zayn. Jag vänder mig om och drar täcket över huvudet, jag var verkligen inte redo att träffa killarna just nu. Helt plötsligt öppnas dörren, gissa vem det är? Jo fucking Jason Mccan. Yay! Jag kan inte vara gladare. Jag himlar med ögonen åt mina tankar.

''Vad vill du?'', muttrar jag.

''Kom ner, vi har gjort frukost'', hör jag honom säga.

''Jag är inte hungrig'', jag tittar på Jason.

''Du har inget val, om 10 minuter ska du vara där nere'', ryter han och går in i rummet.

''Sluta! Du bestämmer inte över mig!'', utbrister jag. Jason är snabb med att ta sig fram till mig  och böja sig ner så hans ansikte är bara några centimeter från mitt.

''Gullet, börja inte'', viskar han och lägger en hårslinga bakom mitt örat. Jason vänder sig om och går ut ur rummet och smäller till dörren efter sig.

Jag suckar högt och öppnar dörren, sen går jag nerför trappan och sätter mig med en duns på stolen. Jason tittar argt på mig och ger mig en blick som jag inte riktigt kan tolka, de andra killarna sitter vid bordet.

''Sam!'', utbrister Niall glatt.

''Var är Zayn?'', frågar jag Harry som sitter bredvid mig.

''Han gick för att hämta något'', svarar han och tuggar på sin macka. ''Oroa dig inte han kommer snart''.

Jag nickar och äter snabbt upp min frukost, när jag är klar så ställer jag mig upp och går upp till Zayns rum innan någon hinner säga något. Jag stänger dörren och går med snabba steg mot fönstret, att de aldrig lär sig. Jag skrattar tyst för mig själv när jag öppnar fönstret och klättrar ner.

Vart ska du nu Sam? Spring åt höger det är alltid säkrast! Sen springer du hem till dina föräldrar och berättar allt för din pappa.

Jag nickar och ler åt mina tankar, jag börjar springa åt höger. Jag hör hur en bil kör in och stängs av, men jag fortsätter att springa. Helt plötsligt går jag in i något hårt och ramlar, jag stönar och lägger handen för näsan. Jag tittar upp och ser Louis flina åt mig, han hjälper mig upp.

''Vad håller du på med?'', flinar han.

''Jag promenerar'', jag försöker ta mig förbi honom men Louis tar ett stadigt tag om min handled.

''Släpp mig!'', skriker jag medan jag försöker ta mig loss från hans grepp.

''Vi är inte så dumma Sam'', säger han lugnt och börjar gå mot huset med mig bakom honom.

''Men kan ni inte fatta att jag inte vill ha något med er att göra!'', jag försöker ta mig loss medan Louis drar mig mot dörren.

Jag tittar på Louis, han suckar högt och tittar trött på mig. Han lyfter upp mig och går in till huset, därefter släpper han ner mig och flinar medan han går iväg.

Okej? Wtf?

Jag vänder mig om och ser Jason framför mig, han har armarna i kors och tittar på mig med rynkad panna. Typiskt.

Jason lyfter upp mig och öppnar dörren, han öppnar bildörren och man kan säga att han slänger in mig i bilen.

''Idiot'', muttrar jag och sätter mig.

Det tar inte så lång tid innan Jason öppnar dörren från andra sidan och sätter sig vid ratten. Jag var precis påväg att säga något eller rättare sagt att skrika på honom men Jason avbryter mig.

''Jag vill inte höra ett ord'', fräser han och börjar köra bilen, han körde så snabbt.

''Jag behöver min medicin!'', försöker jag.

''Käften!'', skriker han men lugnar ner sig och tittar på mig. ''Den finns i ditt rum''.

Jason stannar bilen och kliver ut ur bilen, han kommer till min sida och öppnar dörren. Han lyfter upp mig igen och går in med snabba steg till huset och sen går han ner till källaren.

Vems hus är detta?

Han släpper mig ner på golvet och sätter sig mitt emot mig, jag känner hur rädslan inom mig ökar.

''Gullet, det är ingen ide att försöka ta dig härifrån'', viskar han.

''Jag vill inte ha något med dig att göra! Du bestämmer inte över mig!'', skriker jag. ''När ska du förstå det?!''.

Herregud han går på mina nerver, jag ser hur irriterad Jason börjar bli. Jag ångrar mig lite för att jag skrek, Jason är ju trots allt en mördare och han kan mörda mig när som helst.

''Gullet! Det är jag som bestämmer här och för sista gången säger jag åt dig att inte skrika!'', skriker han.

''Jag är inte din slav!'', spottar jag ut. Jason tar upp sin pistol och sätter den vid min tinning, tårarna börjar trycka sig bakom ögonen och paniken inom mig stiger.

''Gör aldrig om det, fattar du det?!'', skriker han och trycker pistolen hårdare mot mitt huvud.

''Jason, du skrämmer mig'', snyftar jag.

''Fuck'', muttrar Jason och ställer sig upp, han börjar gå runt i det stora rummet och sparkar på stolen.

Jag lägger huvudet mot mina knä och håller händerna för öronen, tårarna fortsätter att rinna nerför mina kinder. Jason tar ett djupt andetag och sätter sig på knä framför mig.

''Gullet..'', hör jag honom säga, jag trycker hårdare mot öronen.

Jason tar bort mina händer från öronen och lyfter upp mitt huvud så vi får ögonkontakt.

''Gullet, jag skulle aldrig skada dig. Jag kommer aldrig göra om det!'', viskar han, Jason drar in mig i sin famn. Jag gör ingen motstånd, fastän att Jason skrämmer mig men så kändes det så bra och tryggt.

''Varför just jag?'', mumlar jag mot hans bröst och gråter ännu mer.

''Förlåt'', viskar han lågt och smeker mitt hår.

''Varför Jason?! Varför jag?!'', skriker jag och försöker ta mig loss.

''Kanske för jag älskar dig!'', viskar han och trycker mig hårdare mot honom.

Älskar Jason mig?!