Dilemma

28

Zayn's perspektiv

Jag springer in till receptionen, panikslagen försöker jag prata med tjejen som sitter i receptionen och pratar i telefonen.

''I vilket rum ligger Samantha Scott och Jason Mccan i?!'', frågar jag med panik i rösten.

Tjejen börjar knappa in något på datorn, det känns som evighet. Jag fick ett samtal av Niall där han berättar att Jason och Samantha har varit med i en bilolycka och att det var väldigt allvarligt.

''Samantha Scott och Jason Mccan är i rum 4 och 6, längst korridoren till höger. Men du kan inte besöka Samantha Scott nu för de undersöker henne fortfarande", jag nickar och springer mot Jasons rum.

Jag går in i rummet och ser Jason ligga på sängen, han har blåmärken och plåster på ansiktet. Armen är  lindrad i gips och han ser väldigt trött och blek ut, han får syn på mig och försöker sätta sig upp men stönar och lägger sig igen. Hans huvud är lindad i en bandage och det finns fläck av blod på den.

''Jason'', jag tar ett stol och sätter mig närmare sängen. ''Mår du bra?!''.

''Zayn..'', han låter trött och hes. ''Var är Sam?''.

''De undersöker henne'', jag tar ett djupt andetag. ''Hur hände detta?''.

Jasons ögon vattnar till, han tittar omkring i rummet och börjar andas snabbt.

''Vi bråkade'', säger han. ''Allt va mitt fel, jag borde inte ha kört''.

Jag tittar på honom och ser smärtan i hans ögon, jag suckar och lägger handen på hans ben.

''Det kommer bli bra''.

Resten av killarna kommer också, vi sitter här i flera timmar och bara väntar på att Sam ska bli klar. Vem undersöks i 2 timmar? Otåligt ställer jag mig upp och går mot dörren.

''Vart ska du?'', hör jag Jason.

''Jag ska se om Sam är klar'', säger jag och suckar, Jason försöker sätta sig upp.

''Jag vill följa med'', jag skakar på huvudet.

''Stanna här''.

''Zayn!'', ropar Jason och jag öppnar dörren. ''Ta mig med dig".

Jag går mot receptionen och frågar om Sam igen, de säger att hon var på väg mot sitt rum nu. Jag går och väntar framför hennes rum som är nummer 4. Några läkare kommer med en säng, de drar i sängen och där ligger hon.

''Stanna här'', säger en sjuksköterska, jag står otåligt och väntar på att de ska släppa in mig.

Efter cirka en halvtimme kommer läkarna ut och ger mig ett leende.

''Hur mår hon?'', frågar jag.

''Hon mår bra",  säger läkaren. ''Du kan gå in och träffa henne''.

Jag tar ett djupt andetag och går in, hon ligger på sängen och stirrar på hennes fot som är lindrad med gips.

''Sam'', viskar jag.

"Zayn!", hon ler stort. "Äntligen kommer någon , var har du varit?"

"Jag väntade på dig hos Jason", när jag nämner hans namn så försvinner hennes leende och hon harklar sig.

"Hur mår han?", frågar hon.

"Han mår bra", hon nickar. "Han bröt armen bara".

Jag sätter mig bredvid henne, hon flyttar lite åt sidan så jag får plats. Snabbt flyttar hon sin hand mot min och håller i den.

"Vad är det Sam?", frågar jag. "Har något hänt? Jason sa att ni bråkade".

"Jason var otrogen med Lexie", hon tar ett djupt andetag.

"Va?!", utbrister jag. "Fan den idioten asså".

"Zayn, det är okej nu", hon tittar menande mot mig och jag suckar. "Han har redan straffats genom att bryta armen."

"Och du bröt foten", min kommentar får henne att himla med ögonen.

"Ja, jag har också straffats och lärt mig en läxa", hon suckar. "Kan du ta mig till honom?"

Jag höjer på ögonbrynen, vill hon verkligen gå till honom efter att han var otrogen?

"Tänker du förlåta honom så snabbt?", frågar jag förvirrat.

"Du förstår inte", jag suckar, nej jag förstår inte och kommer aldrig att förstå.

"Jag går och frågar nån läkare", jag ställer mig upp och går iväg.

Samanthas perspektiv

Läkaren kommer in och ler stort mot mig, jag ler tillbaka och försöker sätta mig upp.

"Hur är det?", frågar han.

"Det är bra", svarar jag och tar ett djupt andetag. "När kan jag åka hem?".

"Du kan faktiskt åka hem snart, vi har tagit prover och alltid ser bra ut både för dig och fostret.", säger han och skriver ner något på pappret.

"Fostret?", mitt hjärta börjar dunka snabbt. "Är jag gravid?"

"Ja", han tittar fundersamt på mig. "Visste du inte?"

Jag skakar på huvudet snabbt, fan att jag måste vara gravid och av självaste Jason Mccan. Den efterlysta kriminella killen, jag kan inte riskera mer än så.

"Hur långt?", jag harklar mig.

"Du är i vecka 12", han nickar och ler.

"O-okej", jag tar ett djupt andetag. "Kan du hålla detta hemligt mellan oss? Jag vill inte att någon ska veta om det än".

"Visst, men det är viktigt att du berättar för pappan", han lägger pennan i sin ficka.

"Ja såklart, jag tänker överraska honom", jag falskt skrattar, läkaren går iväg och jag tar upp min mobil snabbt. Min mobilskärm är sönder, jag är förvånad att den ens funkar. Jag knappar in Alex nummer och väntar otåligt.

Att vara gravid är ett besked som borde få oss alla att bli glada, men jag känner inte lyckan tvärtom jag känner rädsla.

"Sam?", hör jag Alex röst. Jag tar ett djupt andetag. "Hallå?".

"Alex..", säger jag efter ett tag.