Dilemma

4

Sams perspektiv

Dörren öppnas ännu en gång. Den här gången kommer en annan kille in, han har ljusbrunt hår nästan mörkblont. Killen tittar på mig och flinar elakt mot mig, jag suckar högt.

''Babe är du trött?'', frågar han med en bebisröst och leker med mitt långa bruna hår. Babe, varför kallar alla mig det här?

''Jag är inte din babe'', muttrar jag tillbaka.

''Varför kan du aldrig hålla käften?'', muttrar han och drar i en hårslinga.

''Rör mig inte'', morrar jag.

''Berätta för mig hur du gjorde det'', han drar en stol från hörnet och ställer den framför mig.

''Vad ska jag berätta för dig?'', frågar jag.

''Hur du har hackat in dig i vårt system, vi har säkerhet överallt'', han sätter sig på stolen framför mig och lägger armar i kors.

''Det är hur lätt som helst'', flinar jag.

''Vem jobbar du för? Vad är din pojkväns plan?'', frågar han.

''Sluta säga ordet pojkvän!'', skriker jag.

''Skrik inte mitt framför mitt ansikte'', skriker han och slappar till mig. Det svider i kinden, jag har säkert ett rött märke där nu.

''Låt mig inte förstöra ditt söta ansikte, babe'', flinar han.

Jag vänder mitt ansikte och tittar på honom, jag samlar spott och spottar på honom rakt i ansiktet.

''Tror du jag är rädd för dig?!'', skriker jag.

Killen framför mig torkar bort spottet med sin tröja och tittar argt på mig. Hans ögon har svartnat till vilket får mig att rysa. Han ställer sig upp och inom ett par sekunder känner jag ett knytnäve mot min kind.

Har mina tänder ramlat av?!

Jag stönar till av smärtan och tar ett djupt andetag. Jag känner smaken av blod i munnen så jag spottar ut det på golvet.

''Jävla idiot'', muttrar jag.

''Bitch'', hör jag honom säga innan han stänger dörren och går iväg.

''Släpp ut mig'', skriker jag det högsta jag kan. ''Jag kommer inte skvallra!''.

''Håll käften!''

***

Jag hör hur stegen närmar sig och dörren öppnas, det är bara en dröm! Jag fortsätter blunda, en hand läggs på min axel och jag rycker till men fortsätter att blunda.

Jag sover, jag sover, jag sover..

''Gullet..'', hör jag en bekant röst säga.

Det är bara en dröm..

''Samantha vakna!'', viskar nån med panik i rösten.

Försiktigt öppnar jag ögonen och ser bruna ögon framför mig. Jag skriker till av hur nära personen ansikte är nära mitt.

''Schh! Du kan inte skrika!'', viskar Jason och lägger handen över min mun.

''Jag ska hjälpa dig men du måste springa så snabbt du kan, du måste lyssna på mig om du inte vill att vi dör här!'', viskar Jason och jag slickar hans hand så han tar bort den. ''Vadfan?!''

''Tvinga mig att lyssna på dig! Jag behöver inte din hjälp, du kan dra!'', muttrar jag.

''Samantha, vi har inte tid med dina tjafs'', han börjar dra av repet ur mina ben och händer.