This Charming Life

Kapitel 1

Det enda som hördes var hennes flämtande andetag och ljudet från då hennes bara fötter nuddade den kalla och blöta asfalten. Det var mörkt och kallt ute och för bara en stund sedan hade regnet vräkt ner men nu hade det övergått till ett lätt duggregn.  Det var knappt några lysen som lyste upp gatan där hon sprang, endast några enstaka gatlyktor som knappt gav något ljus alls.
Skulle folk se henne nu skulle de tro att hon kom direkt från någon skräckfilm, hennes bruna hår hängde blött och stripigt nedför hennes axlar, det smink som hon än gång haft hade runnit på grund av regnet och alla tårar och inte nog med det så var - den innan så fina bröllops klänning som prydde hennes kropp - full i blod och smuts.

Varje skugga fick henne att öka på stegen och hon vågade inte vända sig om för att se om hon hade skakat av sig det som jagat henne så länge. Hennes blåslagna och sköra kropp värkte och egentligen ville hon bara lägga sig ner och dö. Men hon kunde inte, inte här och inte nu.
Hon fortsatte springa även ifall hennes kropp snart inte orkade mer, hon hade inte ätit på flera dagar och hennes hals var alldeles torr och snart hade hon ingen energi kvar. Men hon var tvungen att kämpa, skulle hon ge upp nu skulle allt vara förgäves.

Tankarna gick hela tiden till hennes stora kärlek och tårarna började åter igen rinna nedför hennes likbleka kinder. För tre år sen hade hon flyttat hit till Stockton - tills sin stora kärlek. De hade träffats 7 månader tidigare på ett café i London och de hade fastnat för varandra direkt, 3 veckor senare var dem tillsammans. Att flytta till denna stad hade varit det bästa val hon någon sin gjort men ju längre hon kom längst gatorna desto mer började hon ångra sig. Men hon skakade bort tanken, hon ville inte känna så, hon ville inte ångra sig då han var hennes livs stora kärlek. Men hade hon inte träffat honom den sommaren så hade aldrig detta hänt.  Då hade hon inte behövt springa längst gatan själv i mörkret klädd i en blodig och sönderriven bröllopsklänning.  Allt hade hänt på kvällen efter deras bröllop. De var på väg till flygplatsen för att åka på deras bröllopsresa, men på väg dit hade de fått något problem med bilen och fick stanna längst vägkanten. Efter det hade det gått så fort. En bil hade svängt in bakom dem och de trodde att det var någon som kunde hjälpa dem men vad fel de hade.

Inte en människa syntes till längst gatorna även ifall det var fredagskväll, en kväll då de flesta gick ut för att fira att de äntligen var helg. Det kändes som om hon var alldeles ensam i denna stad, att hon och den som jagade henne var dem som fanns kvar här. Ett ljud någonstans i en gränd som hon precis passerade fick henne att stelna till av fasa och hon ökade på stegen men hennes ben orkade snart inte mer. Hon behövde hitta hjälp och det var snabbt.

Hon närmade sig några industrihus och en bildverkstad och det hon då hörde gjorde henne varm inombords. Någonstans bland industrihusen kunde hon höra musik och en massa röster och snart fick hon syn på en massa motorcyklar utanför en byggnad och ovanför ingången stod det en skylt "Grim Reapers". Vart hade hon hamnat?
Hon saktade ner på stegen och gick fram till byggnaden. Inifrån hördes röster och musik snart lät det även som om de slogs där inne. Skulle hon verkligen våga sig in? Dessa människor kanske var värre en dem som jagat henne? Men hon behövde hjälp nu. Hon greppade tag om handtaget och steg in i lokalen. Doften som slog emot henne var en blandning av alkohol och cigarettrök. Det blev alldeles tyst i lokalen och alla blickar riktades mot henne. Hon stod som förstelnad och kollade på dem som hon antog var ett motorcykel gäng, alla män hade skinnvästar och tatueringar medan kvinnorna hade korta kjolar eller klänning som kanske visade lite väl mycket hud. De män som bara för några sekunder sedan hade slagits stod fortfarande kvar i sina positioner. En man höll fortfarande ett hårt grepp om en annan mans skjortkrage medan en annan tryckte ner en mot golvet. Men något med det här stället gjorde så att hon kände sig trygg, som om hon hörde hemma här. Hon svepte med blicken som snart fastnade på en av männen som hon antog var ledaren.
Hon öppnade munnen för att säga något med det enda som hörde var ett rosslande, det snurrade till i huvudet och det började svartna för ögonen och snart hade hon trillat ihop på golvet.

// Evelina