En historia om en man och en kvinna. Han är ledaren i det fruktade motorcykelgänget och hon är kvinnan med ett fruktansvärt förflutet. Under tragiska omständigheter möts deras vägar och snart tvingas de samarbeta för deras och klubbens överlevnad, d...
När kidnapparna äntligen hade lämnat dem satte hon sig ner på asfalten med en djup suck. Hon var fortfarande skärrad efter allt som nyss hade hänt. Hon hade åter igen varit nära döden, men detta var värst. När den värsta chocken hade lagt sig ställde hon sig upp på vingliga ben. Hon kollade mot the Grim Reapers och när hon sedan fick syn på den döda mannen som låg på asfalten backade hon några steg och förde händerna till munnen för att kväva ett skrik.
En man hade dött, en som hade offrat sitt liv för henne, en man som inte visste vem hon var. Nu hade hon satt the Grim Reapers i fara, allt detta var hennes fel.
Med händerna fortfarande för munnen gick hon fram till männen som hade ställt sig i en ring runt den döda mannen. "Everything is my fault." sa hon tyst med gråten i halsen. Hennes blick fastande på den döda mannen och en massa tankar blossade upp i hennes huvud. Hade han familj? Kanske fru och barn.
"I would never have come here." fortsatte hon medan tårarna rann nedför kinderna. "This would not have happened if I had not come here." De flesta hade nu vänt sina blickar mot henne och hon kunde inte undgå att se de blickar som några av männen gav henne. Blickar som tydligt visade på att allt var hennes fel. Att de skyllde allt på henne och att de villa ha bort henne så fort som möjligt. "I should probably go now." mumlade hon och började sedan gå åt det håll som Stockton låg åt.
Solen hade nu börjat försvinna bakom trädtopparna och det hade blivit betydligt svalare ute. Marion hade hunnit gå långt längst vägkanten, tårarna strömmande ut ur ögonen som ett vattenfall. De män som hade gett henne blickar om att allt var hennes fel hade helt rätt. Hade hon inte kommit hit från första början så hade den mannen varit levande nu och hans familj skulle aldrig undra varför han aldrig kommer hem.
När hon hade kommit så långt ifrån the Grim Reapers att man inte såg dem satte hon sig ner i vägkanten. Hon drog upp knäna mot hakan och lät hakan vila på knäskålarna. Hon satt där i flera minuter, inte ett ljud hördes, inte ens en bil körde förbi henne. Det hade börjat skymma ute och och solen färgade himlen blodröd, men snart försvann den bakom bergen och snart var det kolsvart ute. Bara ljuset från månen sken upp landskapet.
Marion ställde sig snart upp igen och fortsatte gå. Det var lika bra att hon lämnade the Grim Reapers, om hon skulle stanna kvar så skulle hon utsätta dem för mer fara och då skulle det säkert vara värre en detta. Att se en okänd man dö och att Austin nästan hade dött rätt framför ögonen på henne var alldeles för mycket.
Hon stannade snart upp. Vart skulle hon ta vägen? Om hon gick tillbaka till Stockton igen och till hennes och Theos lägenhet så skulle de vara lätt för kidnapparna att hitta henne. Efter mycket om och men bestämde hon sig tillslut för att gå tillbaka till Austin och de andra igen.
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
//Evelina
****
Austin's POV
Alla var knäpptysta runt omkring Austin. Det enda som hördes var den skjutne mannens kvidanden när Simon och JD kånkade iväg honom till skåpbilen. Tystnaden bröts snart av Marions gråtfyllda röst. "Everything is my fault." Han vände sig mot henne och skakade på huvudet med en rynka i pannan. Han såg några av männen skicka beskyllande blickar mot henne, någonting han skulle ta itu med senare när hon inte var närvarande. "I should probably go now."
Han såg hur hon vände på klacken och började gå bort från honom, från dem alla. Han började gå efter henne men stoppades snart av att någon satte en hand på hans axel. Han slog bort handen och vände sig om för att se att det var Max som hade stoppat honom.
"I don't know about you but I will not let her go off alone with that MC-gang still running around out there somewhere." Morrade han och lät sin blick glida över de hårdbarkade männen som stod runt omkring honom och såg ut som ett gäng med bitchiga soccer moms.
"I thought higher of you than to look at an innocent woman with those glares of yours, you didn't have to say anything when your eyes told her everything. She has been through hell and you act like a bunch of housewives of Beverly Hills!" Hur han visste om det TV-programmet var inte relevant I denna stund. Han beskyllde inte henne för att detta hade hänt. Han beskyllde delvis sig själv för att i första taget tagit med henne ut på den här ridturen, men mest av allt beskyllde han Dimitri. Det var han som var orsaken bakom det hela.
"She needs to be alone for a minute or two. She has seen much more than any woman in this club has ever seen... She doesn't need us pitying her quite yet." Maxs skotska stämma fick honom att faktiskt stanna helt och hållet. Hans blick vandrade iväg åt det hållet Marion hade gått och fortfarande kunde han se hennes ryggtavla. Han drog en hand genom sitt hår och kom då ihåg att han faktiskt hade ett skottsår i sin arm.
"Get rid of the bodies, I don't care where you do it. Just get rid of them. I'll call the coroner to pick him up..." Muttrade han och gick iväg till sin motorcykel. De flesta männen hoppade på sina motorcyklar och körde iväg för att göra sig av med fiende kropparna. Han ringde efter rättsläkaren att hämta upp den fallne mannen. När han sedan lade undan telefonen hörde han fotsteg bakom sig, den enda mannen som faktiskt skulle komma fram till honom nu var Max. Och mycket riktigt var det han.
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
När rättsläkaren hade kommit dit och fört in kroppen i sin bil så hade han på samma gång fixat till Austins skottsår. Resten av männen hade åkt vidare och nu återstod bara Max och Austin, båda hade stannat av två anledningar. Vänta på rättsläkaren och Marion. När det började bli mörkt kunde han inte vänta längre, han var tvungen att åka och söka efter Marion. Oron höll på att ta över honom. Vem visste om kidnapparna hade kommit tillbaka och plockat upp henne?
"Go home, Max. I'll go find Marion." Han startade upp motorcykeln och satte på sig hjälmen. När han körde iväg lade han märke till att Max följde efter honom, kanske var det bra att inte vara ensam riktigt ännu. Efter en kort stund upptäckte han någon som gick bredvid vägen. Till sin lycka och lättnad fann han att det var Marion. Han stannade upp bredvid henne och såg på henne med en suck.
"You're going to be death of me if you keep running away like this..." Han lät motorn dö ut innan han ställde sig upp och ställde sig framför henne. "You are not the reason that he died. Death is something you have to accept in life, especially if you're going to join a motorcycle club like this." Han smekte hennes kind. I ögonvrån såg han att Max hade stannat upp några meter längre fram, säkerligen för att ge dem utrymmet och den privata stunden på samma gång som han höll vakt. "Promise me that you won't run off like that again."
