En historia om en man och en kvinna. Han är ledaren i det fruktade motorcykelgänget och hon är kvinnan med ett fruktansvärt förflutet. Under tragiska omständigheter möts deras vägar och snart tvingas de samarbeta för deras och klubbens överlevnad, d...
Snart fick även Austin syn på den svarta skåpbilen som följde efter dem. Han svor innan hon kände hur han ökade på gasen medan han ropade. "We lose them!" Marion nickade till svar medan hon höll i sig krampaktigt i Austin. Hon sneglade bakåt för att se om de hade skakat av sig skåpbilen, men den låg lika nära dem som förut.
Hon vilade kinden mot Austins rygg och knep sedan ihop ögonen. Ett skott hördes och hon stelnade till, alldeles för rädd för att öppna ögonen. De skulle dö här, det kände hon på sig. Men hon ville inte dö, hon hade redan varit nära döden. Hon ville inte tillbaka till det igen. Om de inte blev skjutna så skulle de säkert köra om kull med motorcykeln, då vägen blev allt krokigare.
Sedan gick allt så fort, ena stunden hade skåpbilen legat dem hack i häl och i den andra hade den kört upp bredvid dem. Hon öppnade ögonen och fick till sin fasa se mannen i passagerar sätet sikta en pistol mot dem. Hon behövde inte ens fundera på vem det var, hon såg direkt att det var mannen som hade kidnappat henne.
Även ifall han hade en huva för ansiktet, så kände hon direkt igen tatueringarna på hans armar och fingrar. Och alla ärr på hans armar avslöjade honom direkt. Hon stirrade på honom och sedan ner på pistolen som var riktade mot dem, det var precis som att stirra döden i vitögat.
Austin bromsade snart in farten och svängde sedan in på en liten skogsväg. Det såg ut som om ingen hade kört på skogsvägen på väldigt länge då det växte gräs mitt i vägen. De guppade fram längst skogsvägen till dem kom fram till en väg bom. Utan att tveka körde de ut på sidan av vägen och de hade snart tagit sig förbi bommen.
Marion vände sig om för att se om de hade skakat av sig männen, men ingen bil syntes till. Hon gav ifrån sig en stor suck, de hade nog lyckats köra ifrån dem.
"I think we lost them." ropade hon åt Austin, men hon ångrade sig direkt när ännu ett pistolskott ekade i skogen. Hon vände på sig och såg nu ett gäng med motorcyklar. De hade kallat på förstärkning och alla på motorcyklarna bakom dem hade var sin pistol i handen som de siktade på dem i hopp om att träffa.
"What should we do?" ropade hon till Austin med gråten i halsen. Nu var hon rädd, riktigt rädd. Hur skulle de ta sig ur detta? De skulle aldrig klara detta själv. Flera pistolskott hördes och hon kröp ihop bakom Austin och hoppades med hela sitt liv att de inte skulle bli träffade och snart började tårarna rinna. De gick bara inte att stoppa. Vägen blev allt sämre och snart var det knappt någon väg kvar, det var nu en stig full i stenar och rötter. "We are going to die." hon hörde själv paniken i rösten.
//Evelina
****
Austin's POV
Det var inte såhär han hade tänkt spendera sin söndag! Han hade tänkt ta en skön tur på sin motorcykel med Marion och njuta av friheten, sedan bara låta dagen ta honom vart den ville. Han hade då inte planerat att bli jagad av ett gäng ryssar genom skogen på vad som måste vara den värsta vägen i Stockton.
"I think we lost them." Hörde han Marion ropa. Han såg i bakspegeln och såg att bilen mycket riktigt hade försvunnit, men inget hopp tändes inom honom riktigt ännu så han fortsatte köra så fort han kunde på vägen som gud tydligen glömde. Tur var det eftersom han mycket snart hörde ljudet av dundrande motorcyklar och ännu mera pistolskott. Vad var det för person hon hade blivit involverad med? Och om det nu på riktigt var Dmitri som var efter dem, vad hade hon gjort för att ens bli involverad med en rysk MC-ledare?
"We are going to die." Han skulle inte lyckas ta dem härifrån levande utan hjälp. "Marion! Calm down, you have to reach into my jacket pocket and take my phone. Press one and you'll automatically reach Max, tell him that I need him and the guys on the east side of the forest and to bring some fucking guns. Stat!" Ropade han för att kunna överrösta motorcyklarnas vrål och hennes gråtande.
Han kanske lät elak och hård men det fanns inte tid för gulligull ord och tröstande ord i denna stund. Skogsvägen skulle sträcka sig några kilometer innan dem nådde östra sidan av skogen och där skulle dem komma ut till en landsväg. Han hade kört denna väg förut, men då hade den varit betydligt mera lätthanterlig.
Även om han skulle ha haft sitt vapen skulle han inte kunnat koncentrera sig på att köra på denna väg och vända sig om för att fyra av några rundor mot dem. Han var skicklig med vapen och motorcyklar men inte riktigt så skicklig var han, speciellt inte med en hysterisk kvinna bakom sig.
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
Det förvånade honom att inga av deras skott hade träffat dem, det fick honom att undra ifall dem egentligen ville döda dem. Tänk om dem gjorde det för att skrämma dem eller så var det så att dem inte hade orders att skjuta Marion. Utan bara ta ut Austin. Tanken borde skrämma honom men han hade inte tid att vara rädd.
Adrenalinet pumpade inom honom och hans hjärta slog som ett ånglok. Han intalade sig själv att dem skulle ta sig igenom skogen och ta sig tillbaka till klubbhuset helskinnade och med hjälp av Grim Reapers. En plötslig brännande känsla slog till i hans arm sekunder innan smärtan slog till. Han flämtade till av smärtan och såg ner på sin axel.
Lädret på hans jacka var upprivet och blod sipprade ut. Kulan hade som tur inte gått igenom axeln utan bara snuddat vid hans arm, men förbannat ont gjorde det ändå. Dessutom hade det varit farligt nära att träffa Marion, vilket höll på att omkullkasta hans teori om att dem skulle bespara henne och att dem kanske behövde henne till någonting mera.
Trots smärtan som strålade och vägen från helvetet så lyckades han ta dem ut ur skogen utan mera skottskador och omkullkörningar. Han tog en snäv sväng ut från skogsvägen och möttes till sin lycka av synen av Grim Reapers som stod parkerade utspridda över hela vägen. Max stod längst fram med ett av sina gevär riktade mot dem som han sedan riktade mot infarten till skogsvägen, redo att trycka av i vilken sekund som helst.
