En historia om en man och en kvinna. Han är ledaren i det fruktade motorcykelgänget och hon är kvinnan med ett fruktansvärt förflutet. Under tragiska omständigheter möts deras vägar och snart tvingas de samarbeta för deras och klubbens överlevnad, d...
Marion andades in den trygga doften av nybryggt kaffe och drog en hand genom det blöta håret. Hon kände sig mycket bättre idag, hon var utvilad och nyduschad och det var som att en sten hade lättat från hennes hjärta då hon hade berättat allt för Austin och den äldre mannen. Vad som skulle hända här näst var ändå oklart men hon hade en känsla av att allt snart skulle lösa sig.
Hon kunde snart höra hur det började röra sig i vardagsrummet och snart befanns sig Austin i köket. Hon vände på sig och möttes av en yrvaken man med en bar överkropp och hon fick nästan tvinga sig själv att kolla bort då hennes blick fastnade på hans bara bringa.
"Smells delicious... and good morning, how the hell can you be this awake at this time of day?" hon gav ifrån sig ett skratt och log sedan mot Austion. "Well, good morning to you too." hon la armarna i kors över bröstet och fortsatte. "I had a nightmare, so I couldn't go back to sleep. So I got up and took a shower instead."
Hon följde Austin med blicken när han sedan gick fram till ett av köksskåpen och tog fram två kaffekoppar. "Well look who's looking better... Especially in those clothes." Austins ord fick henne att rodna då hon kom på att hon hade tagit hans kläder. "Um, yeah. I wanted some clean clothes on me, work clothes are not really my style." Hon gav ifrån sig ett litet skratt och drack sedan en klunk av det varma kaffet som Austin hade hällt upp i båda muggarna.
"I was considering whether I should take the little dress that was lying on the bedroom floor, but I changed my mind quickly. And I'm sorry. It will not happen again." hon satte sig ner vid en av stolarna runt köksön och drack ytterligare några klunkar av kaffet. Vad skulle hända nu? Här kunde hon inte stanna, men att åka tillbaka till hennes och Theos lägenhet kanske inte heller var en sådan bra ide då de som kidnappade dem säkert vet vart de bodde. Men hon behövde rena kläder och inte Austins kläder.
"So what do we do now?" hennes kaffe kopp var snart tom och hon klev upp för att hämta mer. "Do you think it's smart to go to the police?" hon gick tillbaka till sin plats och drack några klunkar av kaffet och ställde sedan ner muggen framför henne.
Att gå till polisen var alltid bra men något sa henne att i just detta läge så kanske det inte var det smartaste. Tänk om männen skulle få reda på att hon hade gått till polisen, de kunde lika gärna försöka sig på henne igen och vem vet vad som skulle hända då. Tankarna fick henne att rysa och en kall kår gick längst hennes ryggrad och bilden av mannen med den ryska dialekten dök åter igen upp i hennes huvud. Hon kände tårarna komma igen. Varför var hon alltid den som skulle gråta hela tiden.
"I just wan't to go home." fick hon sedan ur sig med gråten i halsen. "I want to have clean clothes, I want to sleep in my bed, I want everything to be like before and... i wan't Theo." åter igen brast hon ut i gråt och hon gömde ansiktet i händerna, hon ville ha Theo där, höra honom säga att allt skulle bli bra, hon ville ha hans stora trygga armar runt hennes kropp, hon ville att han skulle hålla henne i hans famn tills allt detta var över. Men hon skulle aldrig få se honom igen.
// Evelina
****
Austin's POV
Han lade märke till den lätta rodnaden som spred sig över hennes kinder och han log roat. "I was considering whether I should take the little dress that was lying on the bedroom floor, but I changed my mind quickly. And I'm sorry. It will not happen again." Han skrattade till och drog en hand genom sitt morgonrufsiga hår. Han hade helt glömt bort att Meghan hade lämnat sina kläder efter sig från när hon senast hade spenderat natten i hans säng. Men om sanningen skulle fram så hade han inte glömt, han hade helt enkelt inte lagt märke till det.
Meghans efterlämnade kläder var ingenting han lade större notis på längre, eftersom det hände allt mera. Hans vänner skämtade allt som oftast om att hon försökte smyga in sina saker i lägenheten för att hinta om att hon ville flytta in med honom. Men det var en sak de båda hade varit överens om, deras förhållande var bara fysiskt och ingenting annat än så. Han hade inte tiden eller orken med ett känslomässigt förhållande med någon, speciellt ingen vilding som Meghan. Hon var som en otämjd unghäst.
"Oh yeah, that. That's just Meghans clothes." Avfärdande han snabbt, tog sin mugg med kaffe och började njutningsfullt dricka. Kaffe var precis den sak han behövde denna morgon.
"So what do we do now?" Han såg på henne över kanten på sin mugg, tog en klunk och satte ner den tomma muggen i diskhon. En tyst suck slank ur honom. Ja, vad hände nu? Om hon valde att stanna med dem skulle hon ha skydd för eventuella kidnappningsförsök, men det var endast om hon valde att faktiskt stanna med dem. Om inte så fanns det inte mycket dem kunde göra för henne.
"I don't know." Det var nog inte svaret hon ville ha, men det var det enda svaret han kunde ge eftersom han själv inte visste vad som skulle hända från och med nu.
"Do you think it's smart to go to the police?" Han kunde inte berätta om hans och Maxs misstankar om den ryska ligan, eftersom de inte heller visste om det var sant. Men kände han Max rätt så satt han nog redan och kollade in i saken. Om det faktiskt var så att ryssarna var inblandade i det hela så skulle polisen inte kunna göra mycket, näst intill ingenting.
"My personal opinion? No. If this was a big hit from a.." Hans tankar gled över till Belikov, så för att inte försäga sig så bytte han snabbt ut orden han tänkte säga. "..big league, then they might have someone on the inside. A dirty cop. It's a small town, but you never know. But... then on the other hand I'm not on the 'right' side of the law, so to speak." Han och hans gäng var nu inte på den snälla och lydiga sidan av lagen, men även dem hade polisen lindat runt sitt lillfinger. Vad polisen än gjorde så lyckades dem aldrig ta ner Grim Reapers, dem hade verkligen försökt i många år. Till och med tagit in någon lyxig FBI-agent. Frank, en av de äldre, brukade alltid dra historien om att han fick FBI-agenten att gråtandes åka hem tillbaka till New York. Om det var sant eller ej visst han inte, men det var en bra historia.
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
Så såg han hur tårarna började välla upp i hennes ögon igen och han svor tyst inombords. Han avskydde tårar, gjorde honom obekväm och handikappad. Han visste inte hur man skulle hantera tårar. Nu var han tvungen att säga rätt för att inte få henne att gråta ännu mera.
"I want to have clean clothes, I want to sleep in my bed, I want everything to be like before and i wan't Theo." Han kliade sig lite tafatt i nacken innan han gick fram och satte sig på stolen bredvid henne. Han var ingen talare, utan en väldigt fåordig man precis som hans pappa var.
"Hey... I get that you want everything to be as it was before. I do. But I can't help you with Theo... Though I can take you to your place, so you can change clothes and what not. But I wouldn't recommend you staying there alone for a while." Höll han faktiskt på att säga att hon kunde stanna där? Tja, nä.. Eller? Nej, han hade inte tid med någon som sprang i hans hem 24/7. Men han kunde inte heller ha henne att vara ensam i en lägenhet så snart efter sin kidnappning. Förmodligen var de redan ute och letade efter henne, för det måste ha funnits en anledning till varför de kidnappat henne. "If you want to, that is."
