En historia om en man och en kvinna. Han är ledaren i det fruktade motorcykelgänget och hon är kvinnan med ett fruktansvärt förflutet. Under tragiska omständigheter möts deras vägar och snart tvingas de samarbeta för deras och klubbens överlevnad, d...
Hon hade inte insett att hon hade gått så långt fören nu. Det var mörkt efter vägen och inte en levande själ syntes till. Det enda som hördes var hennes andetag och en uggla som hoade i närheten. Det var nästan lite kusligt, som i en skräckfilm. Hon ökade på stegen för att fortare komma tillbaka till Austin och de andra. Det var en dum ide att bara sticka så där, när kidnapparna fortfarande fanns där ute någonstans.
Snart hörde hon motorcyklar någonstans i fjärran, hon stelnade till. Tänk om det var kidnapparna igen? Som kom tillbaka med förstärkning? Men och andra sidan så kanske det var bra att det var dem? Då kunde de kanske få ett slut på det här, det var lika bra om de tog henne direkt så hon slapp sätta The Grim Reapers i fara igen.
Snart syntes även ljusen från motorcyklarna så istället för att gömma sig inne skogen fortsatte hon gå längst vägen i riktning mot motorcyklarna. Ju närmare motorcyklarna kom desto mer nervös blev hon. Men när sedan en av motorcyklarna stannade bredvid henne gav hon ifrån sig en lättad suck. Det var Austin och direkt hon såg honom kändes allting bra igen. Hon stannade upp och lar armarna i kors över bröstet och granskade honom.
"You're going to be death of me if you keep running away like this..." hon släppte inte blicken från honom när han klev av motorcykeln och gick fram till henne. "You are not the reason that he died. Death is something you have to accept in life, especially if you're going to join a motorcycle club like this." Beröringen från hans hand som smekte hennes kind fick hennes hjärta att fladdra under tröjan.
"Promise me that you won't run off like that again." Fortsatte Austin och Marion nickade till svars. "But he had never died if I had not been here." fick hon sedan ur sig, fortfarande med gråten i halsen. "Almost all of your men think it was my fault." Hon kollade mot Max som satt en bit ifrån dem och sedan kollade hon upp på Austin igen. "Can we go now?" hon gick fram till motorcykeln och spände fast hjälmen på huvudet. "Im tired."
Snart var de på väg tillbaka till klubbhuset igen. De var ensamma på vägen, inte en bil syntes till. Marion lutade huvudet mot Austins ryggtavla. Han hade rätt i det han hade sagt, det var inte hennes fel. Austin och hans klubb hade bestämt sig för att skydda henne, det var deras val att följa med Max hit ut.
En suck letade sig ut genom hennes mun, det hade varit en jobbig dag, precis som alla andra dagar de senaste veckorna. Hon hade trott innerst inne att det skulle bli bättre om hon hittade hjälp, att allt skulle vara över. Men så fel hon hade haft, nog hade det blivit bättre på ett sätt ändå, hon hade träffat Austin. Men alla dagar, sedan hon hade kommit till klubbhuset, hade varit full med problem, tjej slagsmål, skottlossning. Men allt hade även fört med sig en del positiva saker.
De hade snart passerat "Välkommen till Stockton" skylten och lämnat skogen bakom sig. De passerade massa villor med tända lampor i vartenda fönster och Marion kände ett sting av avundsjuka. Hon ville också ha en villa, en familj att komma hem till.
De svängde snart in mot klubbhuset och verkstaden, med Max i täten. När hon sedan hade klivit av motorcykeln knäppte hon upp hjälmen och ställde den på bakre sätet på motorcykeln. "I'm sorry, I will not go away again." hon böjde sig fram och kysste Austin lätt på kinden. "I was so scared and shocked." fortsatte hon och drog en hand genom håret. "I don't want more people to die because of me." hon kollade ner på Austins skadade axel. "Especially not you. You could have died today."
//Evelina
****
Austin's POV
"But he had never died if I had not been here." Austin suckade tyst och såg allvarligt på henne. "Almost all of your men think it was my fault." Han hade haft rätt, hon hade verkligen sett de onödiga blickarna som hans män hade skickat mot henne. Och dem skulle låtsas vara riktiga karlar, men självklart förstod han dem. Han och hans klubb hade förlorat en broder.
"His blood is not on your hands... His blood is on the leader of that motorcycle-gangs hands. We have a lost brother, but that does not excuse my men's behavior towards you. I will talk to them." Det var då en sak som var säker. Han skulle ta sig ett ordenligt snack med dem, han skulle bli tvungen att kalla till ett möte väldigt snart för att hitta på en lösning till det hela.
Dem visste vem The Grim Reapers var och det kunde betyda att dem skulle kunna dyka upp till deras klubbhus. Om dem inte visste bättre vill det säga.
"Can we go now?" Han nickade, tog på sig hjälmen och satte sig på motorcykeln för att därefter köra iväg. Marion var inte den enda som var trött, efter allt som hade hänt och efter att adrenalinet hade försvunnit ut ur hans kropp kände han sig väldigt uttömd. Framför dem körde Max men när dem väl hade kommit till Stockton svängde han av till det hus han bodde i, medan han själv och Marion fortsatte fram till klubbhuset.
Han backade in motorcykeln utanför verkstaden och lät henne stiga av. Det var lika bra att ha motorcykeln färdigt där, eftersom han hade upptäckt diverse kulhål i skärmen var han tvungen att fixa den nästa dag. Han tog av sig hjälmen och lät ett snett leende leka över hans läppar när han kände hennes mjuka läppar mot sin kind.
"I don't want more people to die because of me." Han ställde sig upp med en tyst suck. "Especially not you. You could have died today." Han satte sina händer på hennes axlar och mötte hennes blick.
"But I didn't... You were as close to dying today as I was, I gave a promise to protect you and that is what I will do even if it costs me my life. But there has been enough death for tonight so let's just go to bed and hope nothing else happens for a while. Okay?" Han kysste hennes huvud när han drog henne i en kram. Han var bara tvungen att få hålla om henne för att vara säker på att hon var hel och inte hade några inre skador eller på något att vis var sönder. Hans arm värkte men det var ingenting han brydde sig särskilt mycket i. Han tog ett steg tillbaka och såg ner på henne. "Would you say it's going to fast forward if I asked you to join in bed tonight? Nothing else than sleeping, pinky swear." Han höll upp sitt lillfinger mot henne och log oskyldigt. Han var ingen som tvingade sig på kvinnor som klart och tydligt sagt nej.
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
Dagar gick ja till och med veckor hade gått och allt hade lyckligtvis hållit sig relativt lugnt. Bortsett från diversebråk och dylikt, vardagssaker helt enkelt. Men det var nästan så att det hade varit för lugnt. Någonting kändes inte helt rätt, som om det var lugnet före stormen. Därför hade dem inte tagit några risker och laddat upp med vapen, så att dem var redo för vad som nu kunde komma.
Marions kidnappare hade ingen sett skymten av efter vad som hade hänt, som tur var. Männen i Grim Reapers hade även dem lugnat ner sig och accepterat Marion som en av sina egna. Booth, mannen som hade fallit offer för skottlossningen, hade blivit begravd och Vinnie hade hamnat på kryckor efter att ha fått en kula i benet. Så han skulle inte kunna köra på någon vecka till ännu, men envis som en åsna var han och satte sig på en motorcykel så fort han fick chansen. Annars höll han till i garaget och hjälpte till där. Hans skottsår hade läkt riktigt fint och hade fått ta bort stygnen för någon vecka sedan. Ännu ett ärr som skulle pryda hans kropp.
Austin väcktes av ljudet från sin telefon som nu låg på nattduksbordet och durrade frenetiskt. En trött suck slank ur honom när han såg vem det var som ringde och väckte honom den här tiden. "Max, what the hell?" Mumlade han trött och masserade sina trötta ögon. "Fine... I'll be there in ten minutes." Muttrade han och la på.
Han såg över till andra sidan sängen och såg till sin glädje att Marion fortfarande låg och sov lugnt. Han gled över dit och kysste hennes nyckelben mjukt innan han smekte bort en hårslinga från hennes kind och kysste henne på kinden. Så tyst som ha kunde tog han sig upp ur sängen och tog på sig kläder. Tydligen hade Max ett viktigt ärende han var tvungen att ta itu med nere vid klubbhuset. Aldrig att man skulle få sova i lugn och ro.
