Du känns hela tiden || Hov1

Kapitel 1 - Denise

"Ängla vi måste gå", jag kollar på min lillasyster som står och stampar med fötterna.

"När kommer mamma och pappa hem?", säger hon med sin ljusa pipiga röst. Jag kollar ledsamt på henne.

"Jag vet inte, hjärtat", svarar jag och drar in henne i en kram där jag sitter hukad på golvet, inne i min lillasysters förskolas hall. Jag blickar bort mot Oscar och Olle, dom ler försiktigt åt mig vilket jag besvarar "Jag hämtar dig direkt efter skolan, om inte mamma eller pappa kommit. Okej?". Ängla nickar och jag pussar henne på kinden innan hon försvinner in till dom andra barnen med hennes gosedjurs kanin i högsta hugg.

"Vi måste sticka, om vi inte ska komma försent", jag hör Oscars röst långt bort i fjärran. Hon frågade när våra föräldrar skulle komma hem, och jag vet inte, jag har ingen aning. Dom har inte stuckit eller så, men min mamma har fått en hjärntumör och tillbringar mycket tid på sjukhuset. Så jag tar hand om Ängla, min lillasyster på 6 år, tills dom kommer hem och kan göra det.

"Denise?", jag kollar upp och möter Olles blick. Jag har suttit och stirrat efter Ängla inser jag, och reser mig upp.

"Ah, vi går", svarar jag och går förbi dom ut i värmen, eller kylan. Det är slutet av oktober men fortfarande ganska varmt ute.

"Hur", börjar Oscar och han och Olle går på varsin sida om mig "Hur är det med din mamma?". Han kollar fundersamt och lite oroligt på mig.

"Hon är på sjukhuset, och jag vet inte för jag har inte besökt henne än", svarar jag "Jag får typ inte det, för pappa". Jag får två medlidande leenden från mina bästa vänner. Jag, Oscar och Olle har varit grannar med varandra hela våra liv, våra föräldrar var bästa vänner när dom var i vår ålder så det var liksom bestämt att vi också skulle bli det. Inte för att jag har något emot det, jag älskar dom där tvillingarna otroligt mycket. Dom har alltid funnits vid min sida och jag detsamma för dom.

Sen gick vi mot tunnelbanan och åkte till skolan. Vi började tvåan på gymnasiet det här året, vi tre har alltid gått i samma skola. Jo alltid förutom förra året, ettan. Jag gick från början i en annan skola, hela hösten i ettan. Men när mamma fick cancer började jag vara mer på sjukhuset, och behövde ta hand mer om Ängla då mina föräldrar inte kunde det. Tänk det, en 16 åring som fick ta rollen som mamma. Det är bättre nu dock, eller har varit bättre, mamma åkte in på sjukhuset igen för några dagar sen och jag har inte träffat henne sen dess. Hur som helst, nu i tvåan började jag på samma skola som Oscar och Olle. Hur det gick igenom vet jag ärligt talat inte riktigt, men jag är glad att det funkade. Nu när Ängla börjat förskolan kan jag också fokusera mer på plugget, hennes dagis var inte riktigt det bästa så att säga. Så när allt började vända och bli bättre, blev mamma sämre. Men hon klarar sig, det gör hon alltid.

"Denise? Hallå?".

"Vad?", svarar jag Olle irriterat.

"Vi ska av här", säger han och flinar lite mot mig.

"Aha", svarar jag dumt och ställer mig upp.

"Vilken värld befinner du dig i idag? Du har varit borta hela morgonen", säger Oscar och lägger ena armen över mina axlar. Jag himlar bara med ögonen åt honom.

Det är en promenad på cirka 5 minuter från tunnelbana till själva skolan. Skolan vi går i är ganska stor, men man vet liksom vilka alla är. Ungefär, jag lär mig fortfarande namn här och där.

"Denise!", jag vänder mig om och får syn på Vendela. En tjej jag kommit riktigt nära på dom här månaderna jag varit här.

"Hej", svarar jag och skrattar när hon möter mig i en stor kram utanför skolans ingång. Hon luktar precis som hon brukar, en blandning av någon parfym hon alltid använder och rök. Jag märker att Oscar och Olle smitit in i skolan medan jag kramade om Vendela.