Du känns hela tiden || Hov1

Kapitel 13 - Noel

Jag tar upp vodka flaskan och skruvar av korken snabbt, jag får i mig ett par klunkar innan jag ställer ifrån mig den på vardagsrumsbordet. Jag sätter mig ner och lutar mig mot soffan, jag lutar huvudet i handflatan. Vad fan är det som händer med mig? Varför känner jag plötsligt så jävla mycket saker? Jag överdriver inte när jag säger att jag trodde att jag skulle dö. Det är helt skruvat. Jag förstår ingenting.

Det plingar till i min mobil, jag tar snabbt upp den och märker att min andning är väldigt ostabil. Dom skriver i vår grupp chatt. Jag läser igenom smsen medan jag andas djupa andetag.

Dante, 08:00
Ses vi i studion i eftermiddag?

Axel, 08:01
Ah, om inte Noel dissar oss för nån tjej :-)

Ludwig, 08:02
Det är inte bara "nån tjej" tro mig. DENISE kommer se till att Noel skriver hits

Axel, 08:03
Det är skitsamma ifall han inte jobbar någonting. Ses vid 16

Jag ignorerar deras sms, som vanligt ett gäng idioter som låtsas att jag inte ens är med i gruppen.

Jag börja andas normalt igen, dock börjar allt snurra i någon sekund. Så mycket drack jag väl inte? Jag tar upp flaskan och ställer in den i skåpet innan jag hämtar mina nycklar och sedan springer till tunnelbanan.

Jag öppnar dörren in till skolan, det snöade ute och var svinkallt. Men vad kan man förvänta sig om man bor i Sverige i slutet av oktober?

Jag får syn på Ludwig och Valter, dom står lutade mot några skåp och kollar sig omkring i korridoren. Jag går mot dom men stannar när jag känner att någon går in i mig, eller snarare ramlar in i mig.

"Men lägg av", jag hör att det är Denise på långa vägar. Jag vänder mig om och får syn på henne och hennes kompis... Vendela?

"Tja?", hälsar jag lite frågande. Hon kollar upp på mig och möter mina ögon. Hon blundar dock när Vendela lägger hennes högra arm över Denise axlar.

"Tja Noel, allt bra eller?", frågar Vendela och ler överdrivet, hon låter mig dock inte svara "Jag ska lämna er ensamma, kom ihåg att ta med boken till lektionen Denise". Sedan försvinner hon därifrån, Vendela blir bara konstigare och konstigare för varje gång jag träffar henne.

"Förlåt hon är rätt... konstig", jag vänder mig mot Denise igen och skrattar lite.

"Det är lugnt", säger jag och ler svagt mot henne. Hon kliar sig lite i nacken och jag märker att hon är aningen nervös. Hon verkar vara lite nere, men jag väljer att inte fråga henne om det, det är säkert min onyktra hjärna som talar till mig. Inte för att jag är så onykter.

När jag känner en arm över mina axlar förstår jag dock varför hon blev lite nervös. Julia och Christopher har ställt sig på varsin sida om mig, Christopher har ena armen över mina axlar.

"Hej du är Denise eller hur?", frågar Julia, lika framåt som alltid.

"Ja... vem är du?", frågar Denise aningen osäkert, hon är rätt gullig när hon är osäker... beskrev jag precis någon som gullig?

"Julia, jag är en vän till Noel", hälsar Julia och ler mot Denise "Och Christopher", lägger hon sen till och pekar på Christopher.

"Ja, vi träffades på skolgården förra veckan", Denise ler mot honom när hon yttrat meningen "Alltså förlåt men jag måste sticka typ nu", säger hon sen och jag känner hur Christopher tar bort sin arm från mina axlar.

"Då ska vi inte stoppa prinsessan", säger Christopher och gör plats så Denise ska kunna gå iväg mellan mig och honom. Jag himlar med ögonen åt hans ordval och jag märker att Denise blir lite förvirrad över det, hans ordval.