Du känns hela tiden || Hov1

Kapitel 9 - Noel

Jag sitter och skakar med högra benet, något Ludde har berättat att jag gör när jag är stressad. Det är väl det jag är just nu, antar jag. Stressad alltså, det känns som att jag har massa saker att göra. Massor av inlämningar, uppsatser att skriva, gymnasiearbetet, umgås och socialisera mig själv sista tiden av gymnasiet, och samtidigt vara avslappnad och sova hyfsat bra. Det går inte ihop i mitt huvud.

Dock är det inget av det som cirkulerar där uppe just nu, i mitt huvud. Utan det enda jag tänker på är Denise, av någon anledning. Jag tänker på det som hände den här morgonen, vad höll jag på med egentligen? Hur konstig är man om man bara går fram till någon, ber om cigg och sedan börjar leka med människans hår och säga att vi ses senare, för att sedan bara gå därifrån. Inte för att det var Vendelas hår jag började leka med men man hajar ju vad jag menar. Hon måste ju tro att jag är knäpp eller något.

Men grejen är det att jag inte kunde hantera det längre. Allting, alla känslor, det blev bara för mycket liksom. Jag behövde komma ut från skolan och komma hem bara, och andas lite. Men när jag rörde vid Denise var det som att ett lugn spreds över mig, fast jag bara rörde hennes hår. Fast sen när jag märkte att hon började bli osäker behövde jag fly därifrån typ. Det är ju nästan att jag själv börjar överväga om jag är knäpp.

"Kan du sluta skaka så jävla mycket jag försöker skriva", Luddes röst drar mig tillbaka till verkligheten, jag hade glömt att han var här.

"Ah, sorry", jag skakar lite på huvudet och tar upp min mobil från fickan och börjar kolla ner i den istället. Ska jag kanske skriva till henne? Denise alltså.

"Hej du, har det hänt något? Du verkar rätt nere", jag kollar upp och möter Luddes aningen förvirrade ögon. Jag ler mot honom.

"Nae, skolan bara. Det är så stressigt nu typ", svarar jag på hans fråga. Jag känner inte för att berätta om något av mina andra 'problem' för honom, inte för att han inte skulle förstå eller något utan mest för att jag tror att det inte är något problem egentligen. Det känns bara som att det liksom är något fel på mig, och jag är inte människan som brukar tänka så liksom. Jag kanske berättar i framtiden isåfall, om ett tag. Eller när känslorna, alla dom jobbiga känslorna, försvinner.

"Aha okej, det är fett stressigt nu", han suckar djupt innan han fortsätter skriva på någon uppsats som ska vara inne nästa lektion. Timing är inte någon av Luddes starka sidor om man kan säga så. Jag kollar ner i min mobil igen och går in på snapchat, vad ska jag skriva till henne?

Jag sveper med tummen åt höger och börjar försiktigt skriva ett meddelande, hon svarar nästan direkt.

Jag
|Du det som hände imorse, asså jag va typ svin stressad visste inte vad jag höll på med

Deniseahlgren
|Hah jag märkte det, är stressnivån lägre nu eller?

Jag
|I guess so, hur så?

Deniseahlgren
|Möt mig utanför

Jag känner hur jag får ett leende på läpparna, smooth Denise. Verkligen.

Jag
|Vart utanför?

Deniseahlgren
|Vart som (skolans ingång)

Jag släcker skärmen och lägger ner mobilen i fickan innan jag reser mig upp, vilket leder till att Ludde lägger sin uppmärksamhet på mig.

"Vart ska du?", han kollar upp på mig.

"Träffa Denise", svarar jag honom och han får ett flin på hans ansikte.

"Vad händer mellan er? På tal om henne", jag suckar och himlar med ögonen. Han har frågat samma sak hela helgen, efter den där festen.

"Jag går nu", inom någon sekund har jag kommit ut från den lilla cafeterian. Det är bara några meter till dörrarna som leder ut och in i skolan så jag är framme på ett par sekunder.