Du känns hela tiden || Hov1

Kapitel 25 - Denise

"Denise...", jag kollar upp och möter Noels ögon medan jag drar mina fingrar igenom hans hår. Solen håller på att gå upp utanför fönstret.

"Mhm?", mumlar jag medan jag åter igen inspekterar Noels felfria ansikte. Han har lagt sig lite över mig och har legat så i någon timma nu.

Jag sov inte alls mycket inatt, så när klockan närmade sig 6 väckte jag Noel och sen dess har vi in princip bara myst med varandra. Jag har börjat bli lite trött igen dock, men det är väl bra I guess. Det är bara det att jag tänker så mycket om nätterna, vilket förstör min sömn.

"Jag måste upp snart", säger han tyst och jag nickar "Ska du käka med mig och Ängla eller vill du sova?", frågar han sen.

"Sova", svarar jag enkelt och han ler medan han nickar litegrann.

Sedan lutar han sig ner mot mig en aning tills jag känner hans läppar mot mina. Det är dom här stunderna som får mig att orka med allt, helt ärligt. Även fast det låter sorgligt är det så, jag vet inte vad jag skulle göra utan Noel.

Han kysser mina läppar några gånger innan han fortsätter lämna några kyssar längst min käke, och går sedan tillbaka till läpparna en sista gång innan han sätter sig upp i sängen. Jag drar täcket lite närmare mig själv och känner direkt att jag saknar hans värme när han rest sig från sängen och gått bort till min stol längre bort i rummet.

Igår hade han träffat Ludwig, som han skrev i något sms, och då hade han även fått lite kläder av honom. Så medan jag iakttar honom tar han först på sig en vit kortärmad tröja, och sen en grå hoodie. Han byter dock inte byxor från dom han hade när han sov, så han har fortfarande på sig mjukisbyxor. Han ser riktigt mysig ut när han står där.

"Jag kommer hem om någon timma", säger han och går fram till sängen. Jag älskar att han kallar mitt hus för hem, det låter fint.

"Det blir bra", jag ler lite mot honom innan han lutar sig ner i sängen och för samman våra läppar en sista gång, innan han släcker lampan vi tänt för ett tag sen och sen tyst går ut från rummet och stänger dörren efter sig.

Om jag lyssnar noga hör jag Noel och Änglas röster, inte vad dom säger men jag hör deras röster iallafall. Det känns tryggt på något sätt.

Efter några minuter hör jag att Noel först går nerför trappan, ytterligare några minuter senare hör jag Änglas lätta fotsteg som joggar nerför trappan.

Jag vet inte om jag somnar emellan att dom gick nerför trappan och att Ängla smyger in i mitt rum och säger hejdå till mig innan dom ska gå till förskolan. Om jag somnat var det en sån där jobbig sömn, när det känns som att man bara blinkar innan man vaknar igen.

När Ängla går nerför trappan för att gå till förskolan känner jag dock hur ensamhetskänslan kommer smygande. Min mamma lever alltså inte längre. Det känns konstigt att tänka det, ännu konstigare att säga det högt. Fast jag bara gjort det en gång.

När dörren stängs igen på undervåningen känner jag hur en tår rinner nerför kinden medan jag ligger på rygg i min säng. Jag kommer aldrig få träffa min mamma igen. Om jag hade stannat hemma i fredags eftermiddag, hade jag kunnat göra något för att förändra allt i så fall? Jag vet att jag inte borde tänka så, men jag kan inte låta bli.

Ännu en tår letar sig nerför min kind, men det är väl lika bra att gråta lite nu eller? Innan Noel kommer hem igen. Inget illa menat mot honom, men jag tycker det är jätte jobbigt att gråta inför andra människor. Även om det liksom är Noel. Jag känner mig bara så himla sårbar typ. Som i förrgår på Ica. Det kändes både bra och dåligt typ. Att jag grät inför honom. Men jag har inte liksom gråtit sen dess, och det känns som att det var för längesen typ. Om allt det här nu make sense.