Du känns hela tiden || Hov1

Kapitel 24 - Denise

Det är nästan att jag suckar bara över att behöva vakna. Vem ska döma mig dock? Brukar inte livet bli lite jobbigt när hela ens värld faller i bitar? Min värld rasar.

Allt jag någonsin gjort, allting känns förgäves. Vad ska jag göra utan min mamma liksom? Min livskraft, personen jag alltid kunnat räkna med vad som än händer. Människan jag alltid älskat mer än mig själv. Det är som att ingenting har någon mening längre. Hon finns inte längre, hon är borta och det kommer hon alltid vara. Jag kommer aldrig få se hennes leende igen, eller höra hennes röst. Jag vet inte hur jag ska hantera någonting av det här. Min bästa vän försvinner, min mamma försvinner.

Jag vet liksom inte vad jag ska ta mig till, eller vart jag ska ta vägen. Hemma känns inte som hemma längre, inte utan mamma.

Pappa är ju dessutom helt förkrossad, jag tror han fått någon slags depression. Han lämnade knappt hans rum, tills farmor kom hit och efter det har han bott hos farmor och farfar. Ängla vet knappt vad som hänt, eller jo hon vet ju typ. Vi har sagt att cancern tog mamma och att hon är uppe i himmelen nu. Men jag tror inte hon förstår, och jag tror inte hon kommer förstå heller. Inte på ett par år iallafall.

Jag sluter ögonen igen, i hopp om att somna om och försvinna från verkligheten någon timma till.

-

Jag vet inte hur lång tid jag sov innan jag vaknade igen, några timmar eller bara några minuter. Jag vet ärligt talat inte. Jag sov ju iallafall lite inatt.

Jag slår upp ögonen och det första jag får syn på är soffan, persiennerna är dock vinklade så de inte släpper in så jätte starkt ljus. Något jag är tacksam över. Är det Noel som vinklat dom?

Jag vänder mig så jag ligger på rygg i soffan. Vart är Noel på tal om honom? Jag sätter mig sakta upp i sängen och ser mig omkring i vardagsrummet. Jag känner hur hela min kropp är stel efter att ha sovit en hel natt i soffan, den är mysig att sitta i men verkligen inte att sova i.

Jag sträcker lite på armarna medan jag gäspar, hur mycket är klockan ens? Jag sträcker mig efter min mobil och får en chock när jag får syn på klockan. 11:07? Jag reser mig snabbt upp från soffan. Jag skrollar igenom mina notiser medan jag går ut i hallen påväg upp till övervåningen. Jag stannar till när jag får syn på ett sms, är han dum i huvudet?

Noel, 08:39
Jag lämnar av Ängla på förskolan innan jag sticker till skolan och hämtar några böcker så du kan plugga hemma senare <3

Noel, 10:10
Påväg t dig nu

Noel, 10:29
Ludde uppehöll mig NU är ja påväg till dig

Noel, 10:45
E du vaken?

Noel, 11:00
Framme om 5

Det sista smset skrev han för 7 minuter sen, vilket betyder att han är här in princip när som helst. Varför känner jag mig så äcklig typ? Kan ju dock vara för jag inte duschat på flera dagar...

Borde jag inte reflektera över vad Ängla tycker om att Noel tar henne till förskolan och allt det där? Det är fint att han hjälper till och så men borde jag inte kunna ta min lillasyster till hennes förskola? Jag behöver ju bara gå upp på mornarna...

Jag hoppar märkbart till när jag hör att dörren låsts upp, och sekunden efter får jag syn på Noel. Jag lutar mig lite mot väggen bredvid trappan till övervåningen och kollar på honom medan han klär av sig hans ytterkläder.

"Har du sett mina sms?", han går fram några steg emot mig. Jag lägger ner min mobil i fickan på mina mjukisbyxor när han yttrat frågan.

"Jag såg dom precis, jag vaknade nyss", svarar jag honom och ler snett.